Nils Forsberg intervjuar Blixa Bargeld.

I dagens Expressen intervjuar Nils Forsberg Blixa Bargeld som är på besök i sin gamla hemstad (Väst)Berlin. Med anledning av att det är 20 år sen ”muren föll” ger Forsberg perspektiv på ”nu” och ”då”. Blixa Bargeld blir då den perfekta illustrationen: mannen som tidigare använde borrmaskiner i sin alternativmusik, sitter nu välklädd i kostym på en vinbar och konverserar på italienska, samtidigt som han sörjer den tid som en gång var. I sin iver att hitta en journalistisk hook (som väl i och för sig föll sig ganska naturligt) målar Forsberg upp en gammal kliché: en gång var Berlin radikal – inte längre. Blixa Bargeld var med ”då” – men betyder det att han vet hur det ser ut idag? Och vilka är hans kriterier för alternativkulturer och radikalitet? Och vad vet Nils Forsberg? Han säger i princip inget själv – och köper därmed resonemangen.

Resultatet är inte bara svag kulturjournalistik utan tyvärr ett praktexempel på hur denna ser ut i svenska dagstidningar idag. Vid sidan av att indirekt verifiera den intervjuades åsikter faller artikeln på ett klassiskt felslut – även det så vanligt inom framför allt just kulturjournalistik – att bedöma samtiden utifrån vad man idag vet om det som varit.

Det är lätt att känna till Einstürzende Neubauten idag. Det var svårare att veta vad de hade för sig 1981. På samma sätt är det lätt att känna till Berlins ”klubbscen” idag, men svårare att känna till Berlins alternativscener. Kan man därför dra slutsatsen att Berlins musikscen idag handlar om technoklubbar och Love Parade? Artikeln kunde varit som den är, minus detta konstaterande (som väl är Bargelds, men också blir Forsbergs). Samt med tillägget att det finns en annan Berlinradikalitet idag. Vad som inte tas upp är att de hyfsat insatta idag varje dag i veckan kan uppleva kanske 2-3 ”alternativa” musikevenemang i Berlin och att Berlin i många kretsar är navet för alternativmusik, internationellt. Detta får sällan någon form av institutionellt stöd utan är helt självorganiserat. Är infrastrukturen densamma som på 80-talet. Naturligtvis inte. Fanzine, flyers och posters är (i stort) utbytt mot internet och mailutskick. Och så finns det annat. Vilka som spelar med tryckluftsborrar eller – rättare sagt – gör motsvarande mer samtidsradikalt kanske jag inte känner till. På samma sätt som man inte visste vilka som gjorde detta 1981.

Nej, det hade inte blivit en annan artikel. Däremot en riktigt bra.

Ulf Stenberg anklagar svenska konsertinstitutioner.

Förre EMS-chefen Ulf Stenberg anklagar i Tidningen Kulturen svenska konsertinstitutioner för att försumma ett viktigt musikarv genom att helt glömma bort ett par generationer radikala efterkrigstonsättare: Nono, Berio, Kagel, Stockhausen, Xenakis; de moderna klassikerna. Ulf Stenberg har helt rätt i sin kritik och situationen är naturligtvis mycket beklaglig. Detta är en repertoar som är mycket försummad i Sverige och det känns som om uppgiften mest bärs av vissa enskilda individer. Det senaste två åren är det främst KammarensembleN med sina klassikerkonserter som stått för den främsta insatsen. Jag har själv tagit upp ämnet, men då i ett annat sammanhang (i Nutida Musik # 2 2008). Då handlade det om hur dagstidningskritiken på senare år allt tydligare dragit ner på utlandsperspektivet genom att mest skriva om svensk musik, samtidigt som man lyft fram musik som på ett eller annat sätt har populärkulturella referenser. Den"kontinentala modernism" – äldre som ny – är mer eller mindre bortsorterad. Kan informera om att Nutida Musik i de närmsta numren kommer med rejäla block om bland andra Mauricio Kagel, Georges Aphergis och Klaus Huber. Vi sviker i alla fall inte.

Galerie Mario Mazzoli: Berlins kommersiella ljudkonstgalleri.

Galerie Mario Mazzoli är den italienska uppstickaren på Berlins ljudkonstscen. Sedan i våras då man öppnade på galleritäta Zimmerstrasse mellan Mitte och Kreuzberg har man erbjudit en "kommersiell" plattform för ljudkonsten. Ljudkonsten, särskilt då installationen, är annars bland den minst kommersiellt gångbara konsten. Ofta finns den i offentliga miljöer, tar stora ytor i anspråk, och är därtill ofta platsspecifik. Galerie Mario Mazzoli satsar därför främst på en ljudkonst som är mer lätthanterlig, nämligen ljudskulpturer. Lokalerna de har till sitt förfogande är fantastiska, även om de ser ut som gallerilokaler i stort. Galleriet består av fyra fem rum. De helt vanliga dörrarna isolerar rummen från varandra trots att de skulpturer som upptar dessa är tämligen högljudda. Lokalen är perfekt lämpad för ljudkonst. Den senaste utställningen är med amerikanen Douglas Henderson. Dukatenscheißer (bilden) heter den, vilket också är namnet på en av installationerna. Denna associerar till "zonen nedanför bältet" och är även en kommentar till den finansiella situationen i världen. Installationen (bilden) utgörs av ett rör på vilket det är fäst 16 högtalare som i sin korkskruvsformation riktar ljudet både lodrätt och sprider ut det. Vad som låter? Ljudet av mynt som faller uppifrån och ned ... Hendersons styrka ligger i ljudhanteringen. Han förmår att fint panorera det 16-kanaliga materialet både rumslig och vertikalt. Det gäller även de andra installationerna. Till exempel ... therefore I am som är en i ett fyrkantigt rum på jämna avstånd från varandra utplacerade 16 högtalare som vardera spelar olika popsånger som innehåller ordet "I". Genom runda klot precis ovanför högtalarna panoreras ljudet och man uppfattar därmed inte de olika högtalarna som punkter i rummet samtidigt som man i dess närhet kan höra de olika låtarna tydligt. Svagheten i verken är annars tydligheten: det uppenbara temat, som i Dukatenscheißer förstärks genom de guldfärgade högtalarna. Och visuellt en generellt ... ja, inte helt god smak.

TITO - The Internatonal Turntable Orchestra i Berlin.

TITO - The Internatonal Turntable Orchestra, är nog det största evenemanget för turntablism som jag varit på. Festivalen ägde rum under fyra fullmatade dagar i Akademie der Künste i Berlin och samlade turntablister från hela världen. "Turnbalism" ligger inte helt rätt i munnen, särskilt inte om man som jag är måttligt förtjust i anglocismer. En "DJ", är vi mer vana vid. Men TITO handlade långt ifrån om användning av skivspelare ens i något slags utvidgat DJ-hänseende. Som initiativtagaren och konstnärlige ledaren Ignaz Schick uttryckte det i Berliner Zeitung (ingen länk till intervjun), är turntablism en del av den samtida improvisationsscenen och har egentligen ganska litet gemensamt med hiphop och annan dj-kultur. Hur märker man då detta? Ja, framför allt att man i det rika programmet stötte på en mängd framträdanden där just hela inventariet används till att skaffa fram ljud och klanger, och att litet fokus ligger i det rena kollaget. Hos australiske Martin Ng (bilden) dröjde det en kvart innan han ens började att beröra själva skivtallriken. Fram till dess, och även senare under hela setet, utforskade Ng främst brus, klanger och volymer genom att experimentera med reglage och kontrollknappar samt genom att beröra olika delar av instrumentet. Ng arbetar mycket med små ljud och tystnader, och till skillnad mot vad som oftast är bruklig inom dj-kulturen i stort – och som instrumentets egenskaper uppmuntrar till – så använder Ng sig inte av loopar och repetition. Ett i grunden liknande men estetiskt helt annat förhållningssätt företräder Arnaud Rivière (Frankrike). Han använder huvudsakligen en lågteknologisk apparatur som han preparerar med stänger, gummiband och spiraler och som han går loss på med våldsam kraft. Det är ett volymstarkt och skärande uttryck och som performance oerhört tilltalande. Det gäller även Ngs, men där är estetiken snarare minimal och småskalig. I båda fallen handlar det hursomhelst om live-elektroniska improvisationer av två musiker som kan sina instrument och vet exakt vilka klanger som de kan plocka fram. Det var soloframträdandena som stack ut. Detta inte minst då publiken kunde sitta nära hela setet och ta del av det visuella elementet. De olika duorna hade litet mer trevande karaktär – mycket säkert eftersom det väl handlade om ad hoc-spelningar. Helt lyckat var det inte att pussla ihop musikerna två och två kring en på scen redan färdigt uppställning av instrument. Ibland innebar detta att två musiker satt tio meter ifrån varandra. Samtidigt var det praktiskt och musikerna kunde snabbt byta av varandra; man gick bara in och satte sig på sin plats. Här var de inspirerande ögonblicken mer svårräknade. Bland de finare upplevelserna fick jag av Maria Chavez (Peru/USA) och Marina Rosenfeld (USA). De lyssnade in varandra och inte minst hade de en ganska ren och ambient klangvärld som kändes både egen och stack ut ur mängden. Flera musiker, som Philip Jeck, österrikiske dieb13 och Jake Lanz (Tyskland) jobbar för all del med repetition och loopen. Men som helhet betraktad kändes TITO som en festival helt i linje med Berlins friimprovisatoriska och klangfokuserade alternativscen. Inte mig emot.

Skrivet om World New Music Magazine – och om Nutida Musik

Hittills har World New Music Magazines Sverigenummer blivit omnämnt i två dagstidningar. Omnämnt är rätta ordet, för mycket utrymme har den sannerligen inte fått. DN:s Martin Nyström skriver i sista stycket av sin rapport från Göteborgsdelen av World Music Days om några "lysande artiklar". Jag förmodar jag att han läst i varje fall dessa. Däremot är jag tveksam till om Bo Löfvendahl i Svenska Dagbladet gjort något annat än att bläddrat i tidningen. Bakifrån. I den bakre delen hittar man nämligen de texter av de tre medverkande han nämner. Dessa är visserligen (såklart!) utmärkta texter, men de är korta och tänkta att utgöra ett slags supplement till tidningens huvuddel. Denna handlar inte mycket om Världsmusikdagarna i perspektiv, som är det som Löfvendahl tar fasta på i sin notis. Fast det är klart, Löfvendahl slutade väl att läsa, eller bläddra, vid sidan 130 – bakifrån alltså. Varför skriver man en notis om detta? För att vara "schyst" mot mig, redaktionen och medarbetarna? För att informera att "det finns en tidning"? Den informationen är sedan länge ute. Uppenbarligen inte för att föra någon form av kulturellt samtal. Och varför så bråttom – jag hade nätt och jämt lagt tidningarna på brevlådan förren blänkarna var inne? Inget blir ju sagt! En som däremot tog sig tid till att göra ett seriöst jobb också i det lilla formatet som dagstidningarnas kultursidor oftast erbjuder, är Bodil Juggas i Arbetarebladet. I sin text om Nutida Musiks Sydöstasiennummer gör hon ett kort referat av en artikel (eller två – de om Kina) för att sen i några korta, kärnfulla meningar sammanfatta precis vad hela numret handlar om och går ut på. Jag är såklart påverkad av att Juggas verkar tycka att numret är bra – "sanslöst ambitiöst". Likväl är detta ett exempel på utmärkt kulturjournalistik: skribenten är påläst, gör något av utrymmet som står till buds, och förmår att på ett begripligt sätt förklara på vilket sätt just detta är intressant, bra, dåligt, etc.

World Music Days: etapp 3 Göteborg: Höjdpunkter och relativa besvikelser.

En förnämlig konsert var den med Ensemble Orchestral Contemporain från Lyon. Ensemblen spelade fantastiskt bra, och det var överlag utmärkta stycken. Men framför allt kändes det som om de enskilda styckena var som gjorda just för denna ensemble. Så var det nu inte – så brukar det inte vara i någon större omfattning under ISCM:s World Music Days, men textur och klang gifte sig fullständigt med ensemblens temperament. Daan Janssens (Belgien), Diana Rotaru (Rumänien) och Zeynep Gedizlioglu (Turkiet) fick förträffliga framföranden av sina respektive lågmälda och klangligt precisa stycken. Jag hade även stor behållning av Gérard Griseys Talea: hör faktiskt sällan Grisey spelad sämre än mycket bra, kanske känner interpreterna pressen att nu ställs man på prov ... ? Avslutade konserten gjorde Jesper Nordins Undercurrents för cello, ensemble och live-elektronik. Detta stycke är däremot skrivet för ensemblen, vilket så klart märktes. Nordin komponerar med väldigt tydliga idéer. Det är fel att säga enkelt, men det finns en dramaturgisk klarhet som gör att det komplexa framstår som helt underordnat dramat. Det är logiskt. Nordins förankring i fransk musik är uppenbar. Ändå känns den universell efter ett framförande som detta. Det här är musik som precis vem som helst med litet nyfikenhet skulle kunna gilla. Nyfikenhet präglade också det superintressanta seminariet om interpretation som gavs på musikhögskolan, lett av Ole Lützow-Holm. Vem äger partituret, var den övergripande frågeställningen. Två tydliga poler fann man i dirigenten Andrew Manze, som, enkelt uttryckt, menar att man bör ligga nära originalet eftersom tonsättaren är den som kan saken bäst och vet vad den ville med musiken, samt i regissören Johanna Garpe, som har en betydligt friare inställning till "autografen" och gärna stryker ner en opera om det behövs för att samtidsmänniskan ska förstå. Båda hade poänger, men jag tycker under alla omständigheter att det känns befriande att en person med musikbakgrund som Garpe, kan förhålla sig så öppen som om hon ... tja, vore Staffan Valdemar Holm. Några besvikelser måste jag också nämna. Philip Jeck på Storan var verkligen supertrist, han kom aldrig i närheten av den nivå han når på skiva. Hans dj:ande kändes inte bara slentrianmässigt utan rent av klumpigt emellanåt. Vid sidan av improvisationsgruppen Beamstone, som jag tycker höll en god nivå, bjöd denna kväll på Storan även på en konsert med norske trumpetaren Nils Petter Molvaer med grupp; en vag form av "fusion" samt excess i 90-talsreverb. Totalt sett ingen vidare kväll på Storan – även om vi äntligen fick litet äkta "World Music" på World Music Days. Jag blev också aningen besviken på konserten Genre X med George Kentros, violin, och Johan Baertling, kontrabas. Musikernas insats var det inget fel på, men tyvärr nådde tyvärr inte de nykomponerade styckena riktigt fram. Något intressant överskridande upplevde jag inte – de engagerade tonsättarna jobbar vanligtvis i andra former än med akustiska instrument – snarare blev icke-förtrogenheten med formatet tydligt. (Skall dock sägas att jag blev tvungen att gå efter 4 av 6 styckena: Erik Büngers och Mattias Peterssons han jag inte höra.). Men idén att gå den långa vägen efter något nytt är bra och det är initiativ som detta som gör att man ser fram emot konserter och att bli överraskad. Och däri ingår besvikelsen.

World Music Days: etapp 3 Göteborg: Festivalmingel.

På festivaler för ny musik hamnar jag titt som tätt på tillställningar av represenatativ karaktär. Det gäller kanske särskilt under World Music Days. Så har det varit också denna gång. Det verkar sällan vara programmlagt, möjligen för ISCM-delegaterna, utan brukar komma som en trevlig överraskning. Har jag varit i närheten har det bara varit att hänga på, och generellt verkar det varit så att alla som råkat befinna sig där det serveras buffé och gratis vin har varit hjärtligt välkomna. Igår var jag i god tid till Göteborgsoperans konsert på Konserthuset. Jag gick in i kaféet och där står mitt i rummet ett bord dukat med bubbel och smörgåsar av finare kaliber. Folk äter och dricker och minglar. Det ser ut att bara vara att hugga in, men bakom bordet står en man som verkar vara litet för mycket på vakt. Jag blir osäker, bäst att fråga. Jag får veta att vissa har blivit tilldelade "mingelbiljetter" och mot uppvisandet av dessa får man ett glas med tilltugg. Har jag det? Jag letar i mitt biljettkuvert, men hittar ingen mingelbiljett. Med svansen mellan benen lommar jag ut ur kaféet, och ut ur Konserthuset. Det blev vegansnabbmat ett stenkast ned på Avenyn istället.