Nils Forsberg intervjuar Blixa Bargeld.

I dagens Expressen intervjuar Nils Forsberg Blixa Bargeld som är på besök i sin gamla hemstad (Väst)Berlin. Med anledning av att det är 20 år sen ”muren föll” ger Forsberg perspektiv på ”nu” och ”då”. Blixa Bargeld blir då den perfekta illustrationen: mannen som tidigare använde borrmaskiner i sin alternativmusik, sitter nu välklädd i kostym på en vinbar och konverserar på italienska, samtidigt som han sörjer den tid som en gång var. I sin iver att hitta en journalistisk hook (som väl i och för sig föll sig ganska naturligt) målar Forsberg upp en gammal kliché: en gång var Berlin radikal – inte längre. Blixa Bargeld var med ”då” – men betyder det att han vet hur det ser ut idag? Och vilka är hans kriterier för alternativkulturer och radikalitet? Och vad vet Nils Forsberg? Han säger i princip inget själv – och köper därmed resonemangen.

Resultatet är inte bara svag kulturjournalistik utan tyvärr ett praktexempel på hur denna ser ut i svenska dagstidningar idag. Vid sidan av att indirekt verifiera den intervjuades åsikter faller artikeln på ett klassiskt felslut – även det så vanligt inom framför allt just kulturjournalistik – att bedöma samtiden utifrån vad man idag vet om det som varit.

Det är lätt att känna till Einstürzende Neubauten idag. Det var svårare att veta vad de hade för sig 1981. På samma sätt är det lätt att känna till Berlins ”klubbscen” idag, men svårare att känna till Berlins alternativscener. Kan man därför dra slutsatsen att Berlins musikscen idag handlar om technoklubbar och Love Parade? Artikeln kunde varit som den är, minus detta konstaterande (som väl är Bargelds, men också blir Forsbergs). Samt med tillägget att det finns en annan Berlinradikalitet idag. Vad som inte tas upp är att de hyfsat insatta idag varje dag i veckan kan uppleva kanske 2-3 ”alternativa” musikevenemang i Berlin och att Berlin i många kretsar är navet för alternativmusik, internationellt. Detta får sällan någon form av institutionellt stöd utan är helt självorganiserat. Är infrastrukturen densamma som på 80-talet. Naturligtvis inte. Fanzine, flyers och posters är (i stort) utbytt mot internet och mailutskick. Och så finns det annat. Vilka som spelar med tryckluftsborrar eller – rättare sagt – gör motsvarande mer samtidsradikalt kanske jag inte känner till. På samma sätt som man inte visste vilka som gjorde detta 1981.

Nej, det hade inte blivit en annan artikel. Däremot en riktigt bra.