Nutida Musik

Magnus Bunnskogs opera i Stockholm samt Kagel och Stockhausen i Köpenhamn.

2011-05-29T13:26:00.003+02:00

Stockholmare rekommenderas ikväll Magnus Bunnskogs kammaropera S:t Sebastians blick på Musikhögskolan i Stockholms festival LjudOljud. Spelas kl 19 på Teater Giljotin. Såg den i fredags. Ikväll tänker jag höra ensemblen MusikFabrik ta sig an Stockhausen och Kagel på Athelas New Music Festival. Rekommendation till Köpenhamnsbor och alla runt Öresund.

Intervju med Ólafur Elíasson om fasaden till Harpa i Reykjavik

2011-05-20T01:39:00.003+02:00

Islands och Reykjaviks nya konserthus Harpa har tagit lång tid att få klart, inte minst kom finanskrisen att såväl fördröja som att påverka projektets riktning. Nu står det där och är invigt, även om inte sista handen lagts vid Ólafur Elíassons fasad. I den engelska gratistidningen Reykjavik Grapevine går det att läsa en mycket bra och ingående intervju med Elíasson om hela processen kring det konstnärliga arbetet. Här finns också en artikel om historien över Harpa.

Mest Lou Reed i Robert Wilsons Lulu.

2011-04-15T09:01:00.003+02:00

"En teaterkatastrof och ett teateräventyr." Så presenterades gårdagens föreställning av Robert Wilsons uppsättning av Frank Wedekinds Lulu på Berliner Ensemble. Katastrofen var att Angela Winkler, som spelar Lulu hade blivit sjuk. Äventyret var det potpurri på musiken i uppsättningen som enesemblen ändå framförde. Det är inte varje dag man får hör 11 helt nya sånger av Lou Reed. Ändå kan jag inte vänta tills jag får se föreställningen i sin helhet (alla närvarande blev garanterade en ny gratis föreställning), i något som mycket väl skulle kunna vara en musikal.

Nutida Sound-priset utdelat.

2011-02-28T21:22:00.003+01:00

Så har skivpriset Nutida Sound delats ut för första gången. Det skedde under Geiger-festivalen i Göteborg i fredags. Vinnare blev Marin Küchen, Duo Gelland och Cathrine Christer Hennix. Om utdelningen och jurymotivering kan ni läsa här. En recension av Geiger-festivalen finns också på Nutida Musiks webtidning. Nutida Musik har tidigare skrivit om Duo Gelland. Förutom att blivit recenserade har Ylva Nyberg skrivit en porträttartikel (# 1 2004) och de har själva medverkat med en krönika (# 4 2007). Martin Küchen medverkade med en egen text i # 1-2 2009 och hans senaste skivor recenserades i # 3 2010. En recension av Hennix prisvinnande The Electric Harpsichord kommer också inom kort.

Utdelning av skivpriset Nutida Sound i Göteborg.

2011-02-23T11:28:00.003+01:00

På fredag är det dags. Då delar tidskrifterna Nutida Musik och Soundofmusic ut det nya musikpriset Nutida Sound till tre av Sveriges viktigaste insatser inom det kreativa musikskapandet som hamnat på skiva. Juryn hade att ta ställning till ett 70-tal skivor i olika format och det har sannerligen inte varit ett lätt arbete. Priset delas ut under fredagkvällen på Geiger-festival # 1 2011 i Göteborg.

Adress: Cinnober Teater, Masthuggsterrassen 3, Göteborg.

Nutida Musiks röstnummer recenserat i Helsingborgs dagblad.

2011-02-21T11:23:00.004+01:00

Idag skriver Fredrik Nyberg om Nutida Musiks röstnummer i Helsingborgs dagblad. Kanske är det den längsta recensionen någonsin av ett enskilt nummer av tidskriften. Nyberg skriver utförligt om det mesta av innehållet och är positiv, även om han menar att en viss förskjutning från samtalen och intervjuerna mot det essäistiska hade kunnat gett numret större tyngd. Förutom att ingående diskutera numret och de enskilda bidragen och se hur dessa förhåller sig till helheten kommer Nyberg med kritiska reflektioner och tillför även ytterligare djup och perspektiv. Detta är kritik i dess rätta mening och det är ytterst sällan som man kan läsa något liknande i de rikstäckande dagstidningarna. En recension av Nutida Musik – som alltså sträcker sig längre än att vara blott en recension – vore helt omöjligt. Helsingborgs dagblad har sedan länge profilerat sig med mycket omfattande litteraturkritik och recensioner av tidskrifter. För att vara en så kallad landsortstidning är det enastående och de slår den mesta av storstadspressen på detta område. Denna kompromisslösa fördjupning är nog helt rätt taktik. Jag vet många i både Danmark och Norge som läser HD:s kultursidor regelbundet.

Juan Parra Cancion hos Staalplaat, Neukölln, Berlin.

2011-02-17T23:53:00.005+01:00

En bild från Juan Parra Cancinos fina framträdande med dator och elgitarr på Staalplaat-butiken i Neukölln, Berlin tidigare ikväll. Klubben Quiet Cue kan rekommenderas om man är nyfiken på litet av vad som händer inom intermedia i Berlin.

Kulturrådet drar in stödet till FSK.

2011-02-17T17:14:00.002+01:00

Kulturrådet drar in det mesta av stödet till Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter; en gång i tiden startad på initiativ av Kulturrådet. FSK gick för en tid ut med ett öppet brev till medlemmarna där de förklarade läget och uppmanade till engagemang. Det hela har kommenterats av bland annat LO-tidningen, Helsingborgs dagblad, Kristianstadsbladet, och även av mig på Nutida Musiks webbtidning.

HONF vinnare av Transmediale Award.

2011-02-06T11:10:00.002+01:00

Igår hade jag nöjet att fota medlemmarna i den indonesiska kollektivet HONF (House of Natural Fiber) och bistå litet när Thomas Björnsten Kristensen intervjuade dem. HONF var nominerade till priset Transmediale Award och senare på kvällen lyckade de också vinna det. HONF medverkade på festivalen med installationen Intelligent Bacteria och om detta kan man alltså snart läsa om i Nutida Musik.

Transmediale.11 i Berlin

2011-02-05T00:34:00.006+01:00

Transmediale i Berlin är en av de mest påfrestande festivalerna. Om man har ambitioner att hinna med ett någorlunda hyfsat schema, krävs det några timmars genomgång av programmet. Tillsammans med Ars Electronica i Linz är Transmediale den kanske viktigaste festivalen för mediakonst med viss tonvikt på musik. Många konserter är också helt slutsålda. Thomas Björnsten Kristensen skriver den rejäla texten för Nutida Musik. Jag känner mig rätt nöjd med att slippa. Jag har varit på mycket men ändå missat mer. Här kommer några personliga favoriter så här långt.

Regenwald, en nytolkning av David Tudors Rainforest, med Derek Holzer och Mads Bech Paluszewski med flera. En massa metallobjekt som hänger från taket sätts i svängning av kontakthögtalare och elektronik. Ljuden som spelas kommer från livespelningar och kan skickas över från ett objekt till ett annat enligt en slumpmatris. Extended Atmosphères av Edwin van der Heide och Jan-Peter E.R. Sonntag, en annan återiscensättning av en klassiker, Ligetis Atmosphères. Här sker det i form av en ljud- och (rök-) ljusinstallation på Ungerska kulturcentrumet där Ligetis stycke mixats lätt och där besökaren ligger på mattor och blickar ut genom fönstret upp i skyn. Inget märkvärdigt men en noggrant och fint iscensatt lyssning. Och så fredagkvällens begivenhet som lockade säkert 1500 besökare i auditoriet på Haus der Kulturen der Weld. Först Herman Colgen med ett långt audiovisuellt stycke, INJECT, där han med utsökt förfinad teknik presenterade en metamorfos över en kropps reaktion på lång kontakt med vatten. (Till filmen hade en person vistats i vatten sex timmar under sex dagar.) Därefter Daito Manabe med gästen Ei Wada där de med ljud och elektroder fästa vid sina ansikten stimulerade rörelser som – uppenbarligen – var direkta responser på musiken. Idérikt, roligt och illustrativt på något sätt. Och just transmedialt. Men stor konst är det ju inte.

Twitter

2011-02-02T10:45:00.001+01:00

Nu finns både Nutida Musik och jag på Twitter. Följ oss där, också.

Hörspelet De stränga anteckningarna recenseras i Nutida Musik

2011-01-30T14:54:00.001+01:00

Nathaly Salas har varit i Malmö och recenserar hörspelet De stränga anteckningarna i Nutida Musiks webbtidning.

Steve Reichs Drumming recenseras i Nutida Musik.

2011-01-28T15:15:00.003+01:00

Nutida Musik på plats under Steve Reich-festivalen. Christian Hörgren recenserar dag 2: Drumming i Nutida Musiks webbmagasin.

Nutida Musik recenseras i Aftonbladet

2011-01-27T14:02:00.000+01:00

Nutida Musiks temanummer om röst (#3 2010) recenseras i Aftonbladet.

Steve Reich recenseras i Nutida Musik

2011-01-27T12:55:00.002+01:00

Nutida Musik recenserar gårdagens öppningskonsert av Steve Reich-festivalen.

Dum av minimalism?

2011-01-26T23:04:00.003+01:00

Erik Wallrup skriver om minimalism i dagens SvD. Till skillnad mot honom tycker jag om en hel del minimalistisk musik. Men ibland känner jag mig precis som Wallrup dummare när jag lyssnar på den, liksom jag kan göra när jag lyssnar på den komplexa modernism som minimalismen en gång revolterade mot. Då handlar det om strukturell satureringskänsla; jag känner mig dum för att jag inte förstår. När det gäller minimalismen förstår jag alldeles för mycket.

Minimalismen är en potentiell guldkalv för konserthusen. Men konstmusikens modernismspöke skrämmer än, och för många, framför allt på kritikerhåll, ses denna musik ändå fortfarande som alternativ. Allteftersom de prototypiska stildragen tagit plats inom olika former av popmusik betraktas den som ett alternativ också till kommersiell musik i allmänhet. Undanträngandet av modernism från såväl konsertlokalerna som i media sker nämligen på två fronter; från konstmusikalisk minimalism, nyromantik och nyandlighet, och från en populärmusik som utger sig för att vara radikal och alternativ. Steget mellan Steve Reich och technons undervegetation är inte längre så långt, inte heller från ett lyssnar- och konsumentperspektiv, och det är utmärkt. Mindre bra att musiklivet under det repetitiva paradigmet i alla fall i de större sammanhangen blir allt smalare.

Pratet om ”djuplyssnandet” som ett radikalt grundattribut för minimalism, repetitiv musik och drones är en kliché. Oftast finns bara tomhet. Men visst är det en musik för vår tid, som Susan McClary hävdar i en artikel från 1999 (som finns översatt och publicerad i Nutida Musiks temanummer om minimalism, # 3 2006). Tyvärr är det mindre för att den talar till vårt inre än för att den är snygg, lättkonsumerad och samtidigt kan förses med subversiva förtecken.

Wallrup är personlig och tycker inte om. Jag kan visst tycka om, men skulle helst inte vilja. Minimalism är den perfekta musiken för den på angloamerikansk pop- och subkultur uppfödda kulturjournalisten och musikkritikern, som läser the Wire men vare sig partitur eller tyska. Minimalismen har gått från att vara alternativ till att bli institutionaliserad, menar Wallrup. Man kan också hävda att minimalismen, från att med rötterna i icke-europeiska strukturer och lyssningssätt enligt McClary varit del av den postkoloniala revolutionen, nu helt inlemmats i en fullskalig populärkulturell neoimperalism.

Brice Pauset Exercices du Silence på Staatsoper, Berlin.

2011-01-18T11:28:00.002+01:00

Igår såg jag den nya sceniska uppsättningen av Brice Pausets monodram Exercices du Silence på Staatsoper/Schiller Theater i Berlin. Recensionen går att läsa på Nutida Musiks webbtidning.

Intressant intervju med Sven-Åke Johansson.

2011-01-17T10:52:00.002+01:00

Den absolut bästa intervjun jag läst med Sven-Åke Johansson finns i ett litet häfte med konsertaffischer, Plakate 1968-2003. Thomas Groetz är den påläste intervjuaren som tar oss med på en intressant läsning om allt från estetik till hårda fakta om vilka som spelade var och när och influenser. Från den europeiska frijazzens utbrytande från den amerikanska tvångströjan vid slutet av 60-talet till Johanssons utforskande av minimalistiska klanger i udda objekt och konceptuella konserter och ljudskulpturer från 90-talet och framåt.

Om behovet av ett nytt operahus i Stockholm.

2011-01-16T15:59:00.002+01:00

Rasmus Fleischer ger här intressanta och viktiga perspektiv på den något ensidiga diskussionen kring behovet av ett nytt operahus i Stockholm.

Kommentar till kulturrådets beslut om tidskriftsstöd.

2011-01-13T14:34:00.003+01:00

Idag offentliggjordes Kulturrådets beslut om tidskriftsstöd. Det har under ett drygt år debatterats livlig om att de nya förordningarna för stödet skulle medföra en inskränkning av kulturbegreppet som skulle innebära att endast konstorienterade tidskrifter skulle kunna uppbära stöd. Denna politiskt färgade diskussion – där få verkar ha läst vare sig det tidigare förslaget eller hur den nya förordningen är formulerad – har mest handlat om oron för att samhällsorienterade tidskrifter som Arena och Bang skulle kunna förlora sina stöd. Nu blev det som väntat inte så. Istället blev dessa tidskrifter och andra redan starka aktörer de verkliga vinnarna med rejält höjda stöd. Förlorarna var dem som ingen i media någonsin bryr sig om; de verkligt samhällsorienterade Kulturtidskrifterna med minoritetsanknytning. Diaspora, Kinarapport, Fjärde världen. Jag läser dem. Är det någon i kulturrådets referensgrupp som annat än pliktskyldigt skummar dem inför det årliga beslutsfattandet? Så var det med den "mångfald av röster" som kulturrådets generaldirektör Kennet Johansson anser sig ge stöd åt.

Nutida Musik har varit duktiga de senaste fem åren och får nu äntligen höjt, med 75 00 till 325 000 kr. Därmed är vi med prishöjningar inräknat tillbaka på den redan för fem år sedan för låga nivån. För låg i förhållande till vad andra med mer än dubbelt så högt stöd presterar.

Kulturrådet är mycket noggranna med att det inte föreligger något jäv i samband med diskussionen om de enskilda tidskrifterna. Därför är det intressant att läsa att referensgruppens Torbjörn Elensky inte är jävig i förhållande till Ord & Bild. Var inte Elensky gästredaktör för Latinamerikanumret från november 2009? Eller räcker ett års avhållsamhet? Denna idag högst medelmåttiga tidskrift är i alla fall en av de verkliga vinnarna och höjer sitt bidrag med 100 000 till 700 000 kr där också Glänta parkerar. Hur som helst är det ytterst viktigt för mångfalden och det kulturella samtalet att Glänta också i fortsättningen bereds möjlighet att publicera icke-arvoderade texter och att Ord & Bild kan låta redaktionsmedlemmen Meira Ahmemulic och före detta redaktionsmedlemmen Pär Thörn få skriva av sig med jämna mellanrum.

Anders Hillborg första svenska beställningsverket av Berliner Philharmoniker.

2011-01-13T12:51:00.006+01:00

Anders Hillborg är den första svenska tonsättare någonsin att få en beställning av Berliner Philharmoniker. Igår uruppfördes orkesterverket Cold Heat. Jag var på plats i Philharmonien och recenserar konserten på Nutida Musiks nättidning.

Nya recensioner på www.nutidamusik.com

2011-01-07T15:26:00.008+01:00

Två nya recensioner på Nutida Musiks nättidning: Robert Henke på Färgfabriken och Lønning/Jernberg/Strandberg/Stackenäs/Mayas/Abdelnour på FRIM/Fylkingen.

Lászlo Moholy-Nagy – Art of Light på Martin Gropius Bau, Berlin.

2011-01-06T23:45:00.003+01:00

En utställning värd att besöka om man har vägarna förbi Berlin är Lászlo Moholy-Nagy – Art of Light på Martin Gropius Bau. Moholy-Nagy var under 20- och 3o talen en pionjär inom abstrakt fotografi och film, vilket är vad utställningen fokuserar på. Moholy-Nagy undervisade vid Bauhaus, både i Weimarrepubliken och efter flytten över till USA och skrev också en mängd teoretiska texter. Han talar till exempel i teoretiskt-visionära ord möjligheten att själv kunna gravera abstrakta ljud. Om dessa möjligheter skriver han 1922: "spåren graveras av mänsklig kraft in i vaxplåten, utan något externt mekaniskt hjälpmedel, vilket sedan skapar ljudeffekter vilket i sin tur skulle innebära, utan nya instrument eller en orkester, en fundamental innovation i ljudproduktion". Utställningen pågår till 16 januari.

Nutida Musik recenserad i Tidningen Kulturen + replik av redaktionen.

2011-01-06T10:40:00.003+01:00

Nutida Musiks senaste nummer, # 3 2010, tema röst, har också blivit recenserat i Tidningen Kulturen. Redaktionen valde att bemöta kritiken.

Helgtips: Sound of Noise och Robert Henke.

2010-12-30T19:35:00.005+01:00

Vill passa på att tipsa om två saker att försjunka i i vintermörker och julhelger. Det ena är filmen Sound of Noise, som jag hoppas går på en biograf nära dig. En ren humordeckare bildar bakgrund för ett lika enkelt som genialt sätt att presentera några av den experimentella musikens grundläggande frågeställningar. Det andra är Färgfabrikens (Sthlm) utställning med en installation av den tyske konstnären Robert Henke. Jag kanske inte föll pladask, men klart sevärd. Gratis fram t o m 16 jan (eller 9 jan! det ges olika uppgifter). Recensioner kommer snart i Nutida Musik.

Nutida Musik recenserad i Kristianstadsbladet.

2010-12-23T15:36:00.003+01:00

Nutida Musiks senaste nummer med tema röst omnämns positivt av Peter Viktorsson i Kristianstadsbladets tidskriftsspalt.

Wozzeck på Stockholmsoperan.

2010-12-23T15:11:00.002+01:00

Var och såg Wozzeck på Stockholmsoperan förra veckan. Enligt mig en av 1900-talets kanske allra främsta operor. Den har verkligen allt: en i sammanhanget annorlunda och i högsta grad udda historia, hypertät handling och en dramaturgi som hämtad ur den filmkonst som var i sitt tidiga utvecklingsskede. Därtill en för tiden hypermodern musik som känns aktuell än idag, där det expressiva aldrig skruvas för hårt för att "illustrera" det sceniska. Detta antyds mest, liksom de mentala tillstånden. Dessutom låter Alban Berg såväl det Wagnerska som det senromantiska spricka upp samtidigt som både instrumentalmusik och sång – ofta mer åt talsång – lånar element från populärmusik respektive dagligt tal. Föreställningen var lyckad i alla komponenter, om än inte det mest häpnadsväckande jag upplevt i huset. Samma kan sägas om regin av Götz Friedrich. Dock slår det mig hur svårt det är att inom operakonsten regimässigt ta ut svängarna utan att begå våld på verket. Detta märks inte minst i scenografin, som visserligen är effektiv med de expressionistiskt perspektivförvrängda husfasaderna som förs fram och tillbaka under de 15 olika scenerna. Enkelt, funktionellt, och litet fantasilöst. Detsamma kan man säga om den "bloröda" månen som spelar en så viktig roll då den är föremål för Wozzecks hallucinationer. Den stora bollen sänks titt som tätt ned över scen och breder ut sitt ljus. Klumpigt och aningen övertydligt. Bra orkesterspel, utmärkta solister. Och både Wozzeck och Götz Friedrich är klassiker. Föreställningen går även 29 december och 4 januari. Gå och se!

Grammispriset – och andra priser.

2010-12-14T11:06:00.005+01:00

Fick nyss det senaste mailet i spamfloden från Grammispriset. Denna gång hade de faktiskt något konkret att komma med, nämligen nomineringen till priset. Bland de tusen kategorier för olika slags populärmusikpris finns en för "årets klassiska". I denna delar inspelningar av Mozart utrymme med Hilding Rosenberg och Mats Bergström/Georg Riedel. Här finns också Tommie Haglunds utsökta porträttskiva från Phono Suecia, som vi recenserar i senaste numret av Nutida Musik. Det är vad jag skulle lägga min röst på, samtidigt är det helt omöjligt att ställa denna mot de andra nyss nämnda. Nej, Grammisen är helt ointressant som indikator på var svensk musik står idag, vilket jag påtalat tidigare, och denna lista understryker nödvändigheten av vårt eget nyinstiftade pris Nutida Sound. Detta offentliggörs i februari. Hör av er med tips och skicka skivor!

Konstant flöde av recensioner på www.nutidamusik.com

2010-12-14T11:01:00.002+01:00

Sedan en tid publicerar vi recensioner direkt på Nutida Musiks nya sajt. Det innebär inte så mycket förändring vad gäller mina kommentarer här. De texter som är mer av recensionskaraktär kommer dock att hamna på www.nutidamusik.com Går in där och läs de senaste!

Pris till Folke Rabe och Duo Ego.

2010-12-05T13:10:00.007+01:00

Under Föreningen svenska tonsättares julmiddag offentliggjordes två av alla dessa pris som delas ut i slutet av året. Rosenbergpriset gick denna gång till Folke Rabe. FST:s interpretpris förärades Duo Ego, som utgörs av Monica Danielson och Per Sjögren. Monica Danielson har nyligen framträtt i Salvatore Sciarrinos Infinito Nero med Piteå kammaropera och i en uppsättning av John Cages Europeras 3 & 4. Båda dessa föreställningar kan man läsa om i senaste numret av Nutida Musik.

Jesper Nordin och Stora Christ Johnsonpriset.

2010-11-29T14:11:00.003+01:00

Det har skrivits om att Jesper Nordin fått ganska litet uppmärksamhet för Stora Christ Johnsonpriset, Sveriges största tonsättarpris, som han tilldelades av Kungl. Musikaliska Akademien. Gunilla Brodrej jämförde det med Augustpriset: Christ Johnsonpriset har en nästan dubbelt så stor prissumma, men får i jämförelse en ytterst liten bråkdel i uppmärksamhet. Jag kan hålla med om att det är trist. Samtidigt är det också i någon mån en avspegling av inte konstformernas men av prisens publika förankring, och prisens syften. Även om Nordin fått ett pris för orkestermusik, det vill säga musik som har en potentiellt stor publik, så går det inte att jämföra det med Augustpriset, som visserligen belönar kvalitetslitteratur men samtidigt är ett pris för den kommersiella bokbranschen. Augustpriset inrättades av Svenska Förläggareföreniningen som ett "bokbranschens litteraturpris" och där uppmärksamheten priset kan generera branschen i stort tycks vara en drivkraft. Detta är säkert en viss drivkraft också för musikaliska akademien samtidigt som dess explicita mål är att "främja tonkonsten och musiklivet" och att "gagna musikkulturen". Frågan är i vilken mån och hur detta kan förenas med bättre marknadsföring – med resultat i form av större kulturellt kapital och intresse inom den kulturella allmänheten? Till exempel, som Brodrej påpekade, skulle man kunna undvika att tillkännage priset samma dag som Augustpriset. Ikväll kan man höra ett nya verk av Jesper Nordin och Malin Bång av KammarensembleN på Liljevalchs i Stockholm.

Sound of Stockholm – fin Ninjutsu, intressant debatt, EMS tveksamma bokningar och fina Saxar!

2010-11-13T10:21:00.005+01:00

Den så kallade mangaoperan Ninjutsu av Lars Bröndum, Ingrid Falk och Lisa Ullén var mycket fin. Sångerskan Ingrid Falk introducerade föreställningen med att berätta att den handling som kommer att utspelas är den som sker i vår fantasi. Det var alltså ingen scenisk opera i den meningen att de fyra musikerna agerade utifrån en handling. Det var en ljudberättelse, emellanåt agerad, samtidigt som podiet var arrangerat med utspridda mangaalbum, a4 ark på vilka det antyddes känslor och händelser, och därtill löpte en abstrakt video i fonden. Musiken var återhållen, associativ och spelade på subtila nyanser i de sinsemellan olika instrumenten (piano, elektronik, flöjt och sång).

Operan är planerad för endast ett framförande, och musikerna, liksom de flesta på denna alternativfestival Sound of Stockholm, spelar utan betalning. Mot bakgrunden av dessa förhållanden går det att reagera på den konsert som var på Fylkingen kvällen innan, med DJ Sniff, Zan Lyons, The Space in Between (som består av Nikka och Alba). DJ Sniff körde ett intressant och riktigt bra dj-set där han återanvände huvudsakligen en mängd trumljud och skapade på så sätt sitt eget friimprovisatoriska flöde. Men de andra två akterna var betydligt tveksammare. Jag skulle associera dem till ett slags populärmusik som rör sig mot det experimentella och alternativa, men som saknar pregnans och kvalitet – både för att vara pop eller experiment. Man kan här fråga sig vad EMS som finansierar dessa tveksamma bokningar håller på med. För mig framstår det som en kombination av dåligt omdöme och sviktande estetisk kompass. Samtidigt skall man komma ihåg att i de kulturpolitiska omvälvningar som skett de senaste åren har Rikskonserter fått lägga ned medan EMS lever vidare, med större stöd från musiklivet än kanske någonsin. Det händer hela tiden saker kring EMS, och mot denna bakgrund får man kanske räkna med denna typ av missar. Söker man efter framtidens, eller samtidens, progressiva musik måste man våga ta risker. Det står klart att EMS hittar nya lyssnargrupper och samarbeten. Vad jag ändå önskar är att EMS kunde finna en estetisk kvalitativ kärna i sin inriktning, och skala bort de tendenser till att försöka vara på, rätt och hipp som emellanåt så tydligt skiner igenom.

Musikalliansens debatt från i torsdags "Hur når vi ut?" följdes upp av en paneldiskussion som hade rubriken "Vad händer när pengarna läggs i koffert 2011?" Mika Romanus från Kulturrådet hade den goda smaken att inte inta en försvarsposition, utan var i stället föredömligt tydlig, resonerande. Hon visste vad hon snackade om. Övriga paneldeltagare bjöd på mycket intressanta perspektiv från sina respektive horisonter: Det talades om betydelsen att kunna jobba långsiktigt, som bland annat residenceverksamheten vid till exempel CoMA i Växjö har inneburit (som Musik i Syd valt all lägga ned); om det odynamiska förhållandet mellan institutioner och det fria musiklivet; om vikten av att även föreningar skall kunna söka pengar för verkbeställningar; om avsaknaden av en kultur kring, och kompetens bland, producenter i Musiksverige; om vikten av att fylla den administrativa luckan efter Rikskonserter; om betydelsen av dialog mellan det fria musiklivets aktörer och regionerna. Någon sa till mig att Mika Romanus menade att detta var ett av få möten på länge där hon faktiskt fått något att ta med sig och lärt sig av. Tack Ivo Nilsson, Sven Rånlund, Max Käck, Rita Fröberg och George Kentros! Hoppas att det kommer en skriftlig sammanfattning av detta.

Fullsatt sen på Capitol med Stockholms Saxofonkvartett. Vi fick bland annat höra ett ganska nytt stycke av Rumäniens blivande superstar Diana Rotaru. Saxarna har nu en ny line-up efter det att Per Hedlund slutat. Jag kommer inte ihåg namnet på det unga tillskottet, men det lär jag väl få reda på. Han var i alla fall utmärkt. Fin konsert!

Debatten på Sound of Stockholm. Och fantastiskt hörspel på Audiorama.

2010-11-12T10:03:00.003+01:00

Besökte Audiorama igen. Denna gång var det En kung lyssnar, ett hörspel av Erik Peters (musik), Magnus Berg (regi) och med Lena Samuelssons surroundmix. En kung lyssnar har sedan det först sändes 2006 blivit ett omtalat verk, och detta trots att den egentliga premiären ägde rum igår. En kung lyssnar är tänkt för surroundsystem och Audiorama är alltså byggt för just dessa slags verk. Det var en omtumlande upplevelse att sitta i "kungens" sweet spot och bli översköljd av hans tankar och omgivning. Tyvärr blev jag tvungen att sticka litet innan det en timme långa verket var slut.

Jag drog vidare till Capitol där jag tillsammans med Sven Rånlund först presenterade Nutida Musik och Soundofmusics nya skivpris, Nutida Sound. Glädjande nog har vår gemensamma ansträngning för marknadsföringen lett till att TT/spektra gjort en notis om det, som jag sett i Svenska dagbladet, en rad andra dagstidningar och faktiskt också i Metro.

Därefter följde en debatt i arrangemang av Musikalliansen. Temat var "Hur når vi ut?" som handlade om hur det kommer sig att den nya konstmusiken får allt mindre plats i media – och om det faktiskt är så – och vad man kan göra åt det. Det var en stor panel på sex personer. I alla fall jag upplevde som så ofta i situationer som dessa att det är svårt att riktigt komma till tals. Detta försvåras också inte minst av den naturlag som lyder att ju större organisation man företräder, ju större är självgodheten och ju mer snackar man. Jag har både lyssnat till och suttit i ett antal liknande debatter de senaste åren, och ofta får man höra samma visa där tidningars redaktörer och anställda blandar självgodhet med ömklighet; hur bra jobb man gör och hur jobbigt det är att hantera all information. Ett undantag från denna regel var SR P1:s kulturchef Mattias Berg, som hela tiden var stringent i sin argumentation och även har ett uppenbarligen analytiskt sätt att förhålla sig till kulturmedielandskapets utveckling. Det jag mest reagerade på var hur både GP:s kulturchef Gabriel Byström och SvD:s nyhetschef Jenny Leonardz (framför allt Byström) så explicit uttrycker att de vill ha information om konst som det naturligt kan berättas en historia kring. Man vill ha "hjälp". Detta är inga nyheter, och jag säger ungefär som jag sa då: Det är slappt. Slöfockar (sa jag inte då). Arbetar man på en kulturredaktion måste man själv ha både analytisk förmåga och eget omdöme. Och detta är det tyvärr dåligt ställt med på dagstidningarnas kulturredaktioner. Leonardz tycker det är trist när hon efter att arbetat hårt för att få in ett reportage om konstmusik över huvud taget, får mail där man gnäller över att fel person porträtterats. Gnäll inte. Men fortsätt att uttrycka era åsikter, är min uppmaning. Kulturredaktionerna styrs i på tok för hög grad av en medielogisk dramaturgi. Denna måste man anpassa sig efter, men också ifrågasätta. Bland det största problemet med dagstidningarnas kulturbevakning är den totala avsaknaden av självanalys.

Nu ska jag iväg på Mangaopera. Sen fortsätter jag och brassar på med kritiska åsikter om konserten på Fylkingen igår kväll.

Sound of Stockholm – det viktigaste någonsin!

2010-11-11T09:35:00.005+01:00

Sound of Stockholm är det viktigaste som hänt konstmusiken länge. Man skulle nästan kunna säga den viktigaste någonsin. I ett politiskt läge där egentligen all alternativ, ickekommersiell, nyskapande musik och konst är ifrågasatt, samlar sig den fria konstmusikens alla aktörer till en gemensam manifestation, en nollbudgetfestival och gör det ... som man alltid gjort! Stockholm är verkligen en fantastisk musikstad – och då syftar jag på konstmusik, alternativmusik eller vad man väljer att kalla det. Inga arenor i världen kommer att göra Stockholm till en metropol för populärmusik. Men på konstmusikens område ligger Stockholm verkligen långt fram. Stan är betydligt mindre än Berlin. Men tar man det i beaktande finns faktiskt ett utbud som kan mäta sig. Sound of Stockholm är nödvändig som manifestation. Festivalen genomsyras av en positiv anda och det verkar få medialt genomslag. Fylkingen har haft Babyrave i minst ett år. Men det krävs en presskonferens, stort pådrag, ett massivt utbud, för att media skall tycka att detta är nytt och fräscht och haka på. Samma med mycket annat. På gott och ont måste man spela med i den mediala logiken.

Efter en dags festival kan man ana nya tendenser och enorma möjligheter. Konserten i helt nya Audiorama visade att det faktiskt händer en del inom den svenska paradgrenen akusmatisk musik (eller EAM), också i den yngre generationen. På EMS har man på senare år mest lyft fram liveelektronik medan EAM mer eller mindre skuffats undan i ett hörn. Jag är övertygad om att den (faktiskt ännu inte helt färdigställda) nya konsertsalen Audiorama har redan stimulerat till nytänkande inom den rumsligt orienterade elektroakustiska musiken. Och dessutom kommer att bli viktig för radiokonst av olika slag. Det var i alla fall en fröjd att få lyssna till riktigt fina stycken av bland annat Leo Correia de Verdier, Daniel Karlsson, Mattias Petersson, Sebastian Lakatos, Per Magnusson – ja allting!

"Vi måste hålla koll på vad som händer med den här lokalen", sade Jan Risberg i mellansnacket under konserten med Sonanza. Capitol, Kroumatas enastående lokal mitt i smeten på Sankt Eriksgatan är hett återtraktat av Lidl som vill öppna en ny butik där. Igår var det andra gången på kort tid man kunna höra kammarmusik i världsklass. New European Ensemble för några veckor sedan och Sonanza igår. Risberg drog några skrämmande exempel på hur snaran dras åt kring den nya musiken. Liksom KammarensembleN, Curious Chamber Players och andra har de ingen replokal. När KammarensembleN för en tid sedan bad om att få låna slagverk från Sveriges radio fick de ett erbjudande om att hyra för 40 000 kronor.

Att offentlig verksamhet skall drivas som vinsdrivande företag är inget nytt. Frågan är bara av varför mina skattepengar skall gå till det.

Sveriges radio är för övrigt ett sorgligt kapitel. P2 har visat sig tämligen ointresserade av denna festival. Och en debatt i Nya Vågen om varför den nutida konstmusiken inte når ut i media är den värsta smörja jag hört på år och dar. Frågeställningen är inte fel – bland annat detta diskuteras i ett panelsamtal idag, på Capitol – men hur man kan fylla etern med så mycket klyschor, trams och vanföreställningar av folk som inte har minsta förankring i vad som händer är helt ofattbart.

Nu till Capitol och konserten kl 12 med Carlsson, Nakamura med flera!

Nutida Sound – nytt musikpris för kreativt skapande.

2010-11-11T08:36:00.003+01:00

Jag har tillsammans med mina kollegor i Nutida Musik och Soundofmusic precis inrättat ett nytt pris för nyskapande musik på skiva Nutida Sound. Priset presenteras på en presskonferens idag tors kl 15.45 på Capitol, Sankt Eriksgatan 82. Efter det följer en debatt som jag också medverkar i som handlar om musikjournalistik och musik i media. Kom dit. Det blir superintressant! Pressmedelandet nedan.

2010-11-10

Nyskapande musik belönas:

Nutida Sound

Tidskrifterna Nutida Musik och Soundofmusic instiftar ett pris – Nutida Sound – för årets främsta skivor inom den nyskapande musiken.

Nej, det går inte att tävla i musik. Ett pris kan ha andra syften än att presentera en vinnare. Priset Nutida Sound delas ut till tre vinnare och det är inte fråga om guld, silver och brons – priset ges till tre av Sveriges viktigaste insatser inom det kreativa musikskapandet som hamnat på skiva.

Bakom priset Nutida Sound står två tidskrifter: Nutida Musik, som är Nordens ledande tidskrift för samtidsmusik, och Soundofmusic, som är Sveriges enda nättidning för experimentell musik. Priset kommer årligen att uppmärksamma tre originella verk på den breda, nutida musikens område.

Bakgrunden till priset är den oväntat positiva utvecklingen inom skivutgivningen. När många predikar skivproduktens död till fördel för nedladdad och strömmad musik, är trenden inom den nutida och ickekommersiella musiken precis den motsatta. Utgivningen tilltar, nya skivbolag bildas, egna produktioner ges ut i gamla och nya format som cd, vinylskivor, usb-minnen och kassetter. Upplagorna är ibland stora – ibland så begränsade att de får betraktas som unika konstverk i sig.

Skivan som konstnärligt verk står därför starkare än någonsin. I en tid när det samtidigt blir allt svårare att navigera i det musikaliska landskapet är alltså nytänkandet oerhört vitalt.

Nutida Sound har tillkommit för att uppmärksamma denna vitala kraft och lyfta fram tre musikaliskt spännande och viktiga insatser som gjorts under året.

I prisjuryn medverkar konstnärer samt kritiker från Sveriges två främsta tidskrifter för samtidsmusik.

Nutida Sound är ett hederspris och värt mer än pengar. Priset delas ut i februari 2011.

Priset presenteras tors 11 november 15.45 på Capitol, Sankt Eriksgatan 82 i samband med debatten Hur når vi ut?

Kontakt:

Andreas Engström: andreas.engstrom@nutidamusik.se, tel 0739-842489

Sven Rånlund: sven@soundofmusic.nu, tel 0703-319276

Nutida Musik: www.nutidamusik.se. Soundofmusic: www.soundofmusic.nu

Fin föreställning på Aliasteatern.

2010-11-05T14:57:00.004+01:00

Aliasteatern är en av Vasastans många privata småteatrar. Där visas just nu måndagar en föreställning man inte bör missa. Ur röken och Ylva Nyberg Bentancors soundscape träder skådespelaren Björn Andersson fram tillsammans med slagverkarna Jonny Rönnlund, Olof Olsson, ackordionisten Leif Ottosson och dansaren Sara Ruddock. Det som alltid är ... kretsar kring Anderssons recitation av den fina finlandsvenske poeten Gösta Ågrens lyrik, vilket understöds och tolkas av musikerna och dansaren. Nästa föreställning är nu på måndag 8 november kl 19.

Sofia Jernberg och Monica Danielson på turné i Schönberg/Sciarrino.

2010-10-27T14:29:00.003+02:00

Härom veckan såg jag Piteå Kammaroperas uppsättning av Schönbergs Pierrot Lunaire och Salvatore Sciarrinos Infinito Nero på Folkoperan i Stockholm med Sofia Jernberg respektive Monica Danielson som solister. Ni som ännu inte haft möjlighet att se denna under den pågående turnén har fortfarande en möjlighet den 29 okt i Örnsköldsvik och den 3o i Umeå. Även om jag inte är helt övertygad av föreställningen (en recension kan man snart läsa i Nutida Musik), är detta något som inte bör missas.

"Välkommen till Flandern"

2010-10-23T09:55:00.003+02:00

"Välkommen till Flandern", affisch eras det (på flamländska) på flygplatsen i Bryssel – i Belgien, som "landet" fortfarande ligger i. Belgiens akuta kulturella-nationella kris (är det en kris?) blir direkt påtaglig. Den manifesterar sig sedan mer implicit när jag tar del av programmet till musikfestivalen TRANSIT i Leuven (15 minuter med lokaltåg västerut från flygplatsen), som jag är här för att besöka. Festivalen ligger under paraplyfestivalen Festival van Vlaanderen, som i sin tur får stöd av det flamländska kulturministeriet. Vallonien har sitt eget. För den nya musiken skapar detta en speciell situation. Flandern är betydligt mer organiserade och satsar mer resurser, vilket innebär att de syns och hörs mer. Skall man vara tonsättare och utövare av ny musik i Belgien bör man vara flamländare. Jag har framför allt de senaste två-tre åren träffat och haft kontakt med många inom den belgiska samtidsmusiken, och jag har svårt att se något missgynnande annat än det som är resultatet av denna struktur. Ett resultat är hur TRANSIT-festivalen domineras av flamländska musiker och tonsättare. Inget fel i det. Ingen reagerar på om en Malmö-festival har en stor andel i Skåne verksamma konstnärer på programmet. Bakgrunden är dock litet annorlunda här. År 2012 arrangerar Belgien ISCM World New Music Days, där festivalen är ambulerande mellan städer i Flandern och Vallonien.

Morton Subotnick föreläste på Audiorama.

2010-10-07T13:15:00.003+02:00

Igår var jag på ett seminarium på Audiorama med Morton Subotnick, syntpionjären, som hade en så viktig roll i utvecklandet av Buchla-synten. Under tre timmar, med paus på en kvart, berättade han om sin karriär från det sena 50-talet fram till den nya operan Jacob's Room, som nyligen hade premiär. Subotnick återkom under seminariet till hans idé om musik som gestik. Han menade att detta är något som förenar hans musik idag med de visioner han hade för 50 år sedan. Han berättade också historien kring beställningen av Silver Apples of the Moon (1967) – verket som betytt så mycket för att föra ut den elektroniska musiken till en litet bredare allmänhet. Flera av de anekdoter och sidospår han kom in på kändes för mig märkligt närvarande. Mycket har jag läst, men de kändes liksom påtagligare än så. Då slog det mig att jag hört Pauline Oliveros berätta delvis exakt samma saker under ett liknande seminarium i Oslo för ett år sedan när hon berättade motsvarande historia om bland annat San Francisco Tape Music Center, som de båda var med och initierade och verkade vid. Den som vill läsa om detta rekommenderas David W. Bernsteins antologi.

Nutida Musik recenserad i Helsingborgs dagblad.

2010-10-06T15:54:00.003+02:00

Nutida Musik fick också en positiv recension i Helsingborgs dagblad för ett par veckor sen.

"Sobert förpackade uppslag och fördjupningar för vänner av konstmusik som inte vill styras av smal och förutsägbar bevakning!"

Wfestival på Fylkingen.

2010-10-06T15:20:00.003+02:00

I söndags var jag på Wfestival på Fylkingen. W står för Wrangö, som i Marcus Wrangö, som arrangerade. Det kan låta som en egotripp men vad det handlar om är snarare ett sympatiskt sätt att bjuda på sin och kollegors musik. Ett eget initiativ i miniatyr (men som kräver mycket engagemang och tid) och som är en grund för Fylkingens verksamhet och ideologi. Fösta kvällen spelades bland annat på Magnus Bunnskogs verk för sex skivspelare Soll die Schlaf nicht allmählich abgeschafft werden?. Den text som innehade en central plats i verket framträdde inte så tydligt. Däremot präglades spelet av en viss trevande återhållenhet med betoning på kortare detaljer och där scratchingen, som i denna musik aldrig är längre än en lätt handrörelse bort, hölls tillbaka. Subtilt och lyhört. Just för dessa egenskaper uppskattade jag också framför allt Mats Erlandssons tysta och pregnanta elektroakustiska rinse frequently with spirits. Tyvärr blev jag förkyld dagen därpå och kunde därför inte närvara den andra konsertkvällen.

Nutida Musik recenserad i Svenska dagbladet.

2010-10-06T15:16:00.003+02:00

Senaste numret av Nutida Musik, # 2 2010, har recenserats i Svenska dagbladet.

Martin Aagård kräver att Expo får priset.

2010-09-22T15:08:00.004+02:00

Den svenska tidskriftsvärlden har länge varit politisk. Då menar jag inte specifikt tidskrifterna, utan den infrastruktur som omger den. Under Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg i morgon bjuder Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter (FSK) in till debatt om kulturtidskriftsstödet med anledning av Alliansens önskan av smalna av kulturtidskriftsbegreppet. Debatt är kanske fel ord. Snarare handlar det om en manifestation för de samhällsorienterade tidskrifterna – det är främst dessa som är representerade och frågan gäller. De flesta av dessa tidskrifter brukar dock sällan nämnas vid namn. De är ofta minoritetstidskrifter som det sällan skrivs om i media. Desto viktigare brukar det vara att försvara och hävda betydelsen av Bang och Arena och några till, vars medarbetare på olika sätt är starka aktörer i media. Nyligen har Socialpolitik och Scoop lyfts fram som tidskrifter som riskerar att drabbas. Dessa medverkar i FSK:s debatt.

Det hävdas ofta att Alliansen med kulturtidskrift framöver endast kommer avse dem som riktar in sig på "de sköna konsterna", som det ibland (tyvärr lätt nedlåtande) uttrycks. Jag skulle hävda att den stora oron snarare gäller avskaffandet av förlustkravet. Detta kan mycket väl komma att innebära att en mängd kommersiella tidskrifter får del av kulturrådets pengar, och att de mindre och specialiserade, såväl konst- som samhällsorienterade, får sina hårt åtstramade budgetar minskade och därför tvingas lägga ner.

I linje med detta och under intryck av sd:s framgångar i valet, "kräver" Aftonbladets Martin Aagård på sin blogg att tidskriften Expo ska få FSK:s pris för årets kulturtidskrift som delas ut på fredag. Han vill "markera mot det fullkomligt absurda medieklimat som regeringen uppenbarligen vill ha". Det Aagård skriver om är viktigt och i den stora världen är det vidrigt det som skett med sd:s intåg i riksdagen. I denna värld är det av yttersta vikt att en så viktig – och bra – tidskrift som Expo inte tvingas att lägga ner av ekonomiska skäl, snarare ska den stöttas mer än någonsin. I sammanhanget rör sig Nutida Musik i den "lilla världen". Men samtidigt är denna undervegetation grogrunden för ett rikt kulturliv, för mångfald och i förlängningen demokratin. Hur hotade de samhälls- och politiskt orienterade tidskrifterna än är så gynnas dessa ständigt i kulturdebatten och får mest mediaexponering. (Men då som sagt endast ett fåtal av dem.) Men det är lättare att politisera samhällsfrågor – och följaktligen lättare att skriva om.

Medielogiken kräver "markeringar" av Aagårds eller FSK:s slag, liksom den kräver en vinnare för att skilja ett riktigt pris från ett struntpris. Själv tycker jag att man gott kan strunta i att utse en vinnare. En utmärkt idé vore att som nu nominera fem "utmärkta tidskrifter", och sen på typ bokmässan på något sätt presentera dessa. Vad finns för likheter, vad har man gemensamt, vad skiljer dem åt? Detta är väl ett sätt om något att manifestera kulturbegreppet och en grund för att kunna visa upp kulturtidskrifterna rika flora!

Men FSK:s existensberättigande handlar om att skapa uppmärksamhet. Och Martin Aagård måste ju ha något att skriva om. I Aagårds värld kommer ingen bry sig om nominerade Nutida Musik vinner. Däremot kommer han och hans kollegor skriva så tangetbordet glöder om Expo gör det.

Från vår lilla värld kan jag i alla fall meddela att Nutida Musik är på gång med ett temanummer om "Entartete Musik" – "urartad musik" av idag. Förvisso om "de sköna konsterna" (eller "de fula") men som riktar sig mot omvärlden och naturligtvis är mer angeläget än någonsin.

Martin Aagård, jag kräver att du läser det!

Bloggtips: Strings Attached och Muzikbloggen

2010-09-21T17:15:00.004+02:00

Här är två bloggar som jag vill tipsa om: Johan Landgren som skriver i Nutida Musik skriver om såväl pop som konstmusik på Strings Attached. Mikael Strömberg har nyligen startat en blogg på Aftonbladet, Muzikbloggen heter den där han skriver om "konstmusik, alternativ musik och allt som låter".

Nutida Musik # 2 2010 – Handgjort – ute!

2010-09-14T11:21:00.005+02:00

Nutida Musiks nya nummer med tema "Handgjort" finns ute nu. Ledaren samt min artikel om Axess temanummer om "Tonalitetens revansch" kan läsas på tidskrift.nu

Kommentar till Kulturtidskriftsnomineringen.

2010-09-10T16:54:00.003+02:00

Nutida Musik har i år blivit nominerade till priset "årets kulturtidskrift" av Föreningen Sveriges Kulturtidskrifter (som inte längre lägger upp nyheter på sin hemsida – se Facebook). Det är naturligtvis roligt. Och på tiden. Nutida Musik skulle kunnat fått priset de senaste fem sex åren, men alltså först nu blivit nominerade. Naturligtvis finns det också andra tidskrifter som håller en hög kvalitet men som aldrig kommit i fråga. Rättvist är det sällan – nästan aldrig. Och det är nog betydligt mer än ett eller flera kvalitetsbegrepp som styr. Vilka är då de övriga nominerade – och vad kan man säga om dem?

Tidningen Expo har sedan tidigt 90-tal varit viktig i sitt djupa engagemang mot främlingsfientlighet och rasism. Vad de har presterat senaste tiden har jag ärligt talat ingen riktig uppfattning om. Men verksamheten är viktigt, inte minst "i dessa tider", som det brukar heta. Är kvaliteten intakt har jag inget emot om de får priset. Skulle de få priset kan man tolka det politiskt – inte minst får man här möjlighet att än en gång kunna markera att "samhällsdebatt också är kultur".

Den feministiska querorienterade tidskriften Ful vinner inte direkt på kvalitet. Texterna är ojämna, långt ifrån alltid bra. Men den är kaxig och alternativ, och betydligt roligare att bläddra i än Bang, så jag gillar den. Att ge Ful priset är naturligtvis politiskt helrätt och jag har väl egentligen inget emot det heller.

Filter har gjort sig kända för att skriva "rejäla reportage" – det är väl ungefär så som 95% av landets samlade kulturjournalister brukar karakterisera tidskriften. Delar man ut ett pris vill man ju visa upp sig litet, liksom sola sig i glansen av dem man ger priset till. Filter var från innan dag ett en tung aktör i mediavärlden med en stark lobbygrupp. Jag har svårt att se hur juryn skulle kunna stå emot tanken på hyllningarna från denna lobbygrupp, alltså den monolit av Sveriges samlade kulturjournalister. Filter får priset.

Paletten publicerar ett och annat läsvärt. Dock är nivån på tok för ojämn och tidskriften borde inte ha något med detta pris att göra. Det är heller inte vare sig politiskt korrekt eller inkorrekt att ge dem priset.

Nutida Musik då? Ja ... äh, det räcker med att snabbt ögna igenom den senaste årgången för att kunna konstatera att av de medverkande skribenterna är 23 kvinnor och 51 män. Exit. Men nästa årgång ser bättre ut än någonsin. Vi är alltid på gång!

Pärlor för Svin spelar kort och bra.

2010-09-10T09:34:00.003+02:00

Ensemblen Pärlor för svin spelade huvudrollen igår. Ja, det gör de på sätt och vis också idag när de tar emot Nordic Composers Award for advancement of contemporary Nordic classical, electro acoustic and art music. Konferenciern för kvällen Catharina Backman berättade att "Svinen" under sitt första år 1995 enbart spelade på rock- och jazzklubbar för att "hitta sin form". Jag tror det där är viktigt; de är inget förklätt rockband, men det vet vad som är viktigt i framträdandet och låter denna tanke sträcka sig till själva verket de beställer. För även om de alltid håller sig till en ganska strikt konsertform med låt-mellansnack-låt finns det något otvunget med hela inramningen. Det är verkligen okej att komma och gå som man vill, det får surra litet. De spelar alltid korta stycken, och detta deras enda "tvång" är säkert anledning till att verken håller en generellt så hög nivå. Allt måste finnas där från början, det finns ingen tid till annat – och det vet tonsättarna. Då måste man komma ihåg att ensemblen ofta spelar musik också av väldigt unga och oerfarna tonsättare. I deras två set för kvällen trängdes också mycket bra: Tony Blomdal, Mattias Petersson, Simon Steen-Anderson, Marcus Fjällström ... När det blev litet längre tappades det i koncentration En iakttagelse som det lockar att upphöja till regel när jag tänker på de verk som Esbjerg Ensemble presenterade under kvällen. Annars var detta Mattias Peterssons stora dag. Tillsammans med George Kentros från "Svinen" spelade han hela There are no more Four Seasons – Vivaldi cut-upen för fiol och elektronik som blivit Petersons andra bidrag till den svenska elektronika-kanonen. Nu var det länge sedan jag hörde hela verket live men det är tydligt att det förändrat sig sen sist. Peterssons beats är hårdare, mörkare och tyngre och jag upplevde det som om det slets och distades mer än vanligt. Bra var det i alla fall.

Bild och ljud på Nordiska Musikdagar.

2010-09-09T15:56:00.004+02:00

Fick mig just en lektion i synkronicitet. På Københavns musikteater visades nyss tre video- och ljudverk som på litet olika sätt ilustrerar en tendens i dagens elektroniska musik- och mediakonst. Bjørn Erik Haugens Regress var ett förhållandevis kort noisigt och brusigt stycke musik där bilden som visades på de två skärmarna korresponderade med detta dels vad gäller den visuella gråskalan och dels hur de abstrakta geometriska mönstren skiftade med minsta motoriska rörelse. Eyvind Gulbrandsens Still Life bygger på minnena när han som barn låg bak i bilen och tittade bakåt under det att han slumrade till den 80-talspop som strömmade ur bilstereon. Detta illustrerades genom bilder på en resa genom ett diffust landskap som försvinner bort från en bilruta och med behagligt invaggande "ytskikt" av poplåtar som liksom gungade i takt med att trafikljusen passerades ett efter ett. Mattias Peterssons och Fredrik Olofssons Ström avslutade. Vi fick nu höra andra halvan som är på cirka 30 minuter. Ström har blivit något av en svensk klassiker i genren avancerad minimalistisk elektronika och bygger just på synkroniciteten mellan musikens olika rytmer, pulser och knaster och rörelsen i de olika band som löper vertikalt över bildskärmen och som membran reagerar på ljuden. Uppbyggnaden sker gradvis och är perfekt avvägd. Ett verk som kan funka i precis vilken miljö som helst.

Nordiska Musikdagar i Köpenhamn.

2010-09-09T10:21:00.003+02:00

Nordiska Musikdagar har märkligt nog de kanske bästa förutsättningar för en modern festival. När en festival som World New Music Days koncentrerar sig kring att dels visa upp det egna landets profil och dels har ambitioner att försöka spegla "hela världens" konstmusik, vilket lätt kan bli en väl ambitiös uppgift med krystat resultat, då tvingas Nordiska musikdagar att reflektera kring en "nordisk identitet" eller gemenskap. Denna ser som bekant annorlunda ut än innan Sveriges och Finlands EU-inträde för 15 år sedan, eller innan "murens fall" för drygt 20 år sedan, eller innan Island blev självständigt efter andra världskriget, innan Finland blev självständigt 1917 ... Nordiska musikdagar är i mångt och mycket en kvarleva från 1888, det år då festivalen grundades, vilket gör den till kanske världens äldsta festival för ny konstmusik. Men denna ideologiska anakronism och de påtvingade ställningstaganden som därmed krävs lade grunden till en enligt mig mycket lyckad festival i Oslo 2009 (min recension går att läsa i Nutida Musik 1-2 2009) och även festivalen i Norrköping 2007 kändes genomtänkt i dessa avseenden. Årets festival i Köpenhamn öppnade mycket lovande i går kväll i Grå hallen i Christiania med en lång konsert som pågick hela kvällen med Athelas sinfonietta, Danish National Girls Choir och inte minst trion Gáman. Denna trio bestående av blockflöjt, violin och dragspel bjöd på ett program där de växlade folkmusik från de nordiska länderna med nykompnerad musik av bland annat Henrik Hellstenius, Sunleif Rasmussen och Atli Ingolfson. De nya kompositionerna bildade helt naturliga övergångar mellan de olika traditionella melodierna (eller var det tvärtom?) och gav sammantaget intressanta material till hur och om "det nordiska" i någon mån fortlever också i den mest samtida konstmusiken.

Blogg om ljudkonst.

2010-09-08T16:13:00.003+02:00

Ett tips om en sajt jag nyss ramlade på om ljudkonst, fältinspelningar och annat relaterat. Everyday Listening – Sonic Inspirations drivs av ljuddesignern och tonsättaren Hugo Werveij från Utrecht. Den senaste i hans serie av miniintervjuer är med konstnären och Nutida Musiks medarbetare Åsa Stjerna.

Poul Ruders Dancer in the Dark i Köpenhamn.

2010-09-08T09:25:00.003+02:00

Igår såg jag Poul Ruders nya opera Dancer in the Dark på Operaen i Köpenhamn. Operan bygger som bekant på Lars von Triers film med Björk i huvudrollen. Jag är faktiskt positivt överraskad. Jag trodde att avsaknaden Björks musikaliska bidrag skulle vara ett för stort bortfall, eller åtminstone för mycket påverka mitt lyssnande. För inte skulle väl Ruders närma sig detta? Nej, han har komponerat en musik utefter sin linje, och förutom vid ett tillfälle på fabriken där Selmas musikaldrömmar övergår i en dansscen sker övergångarna sömlöst mot mer ett slags antydan av musikal, eller rent av Pucciniartade sånglinjer. Scenografin var mindre lyckad: det börjar vid slutet vid Selmas kista i en kyrka, och in denna kyrka finns även byggnadsställningar och en ramp – med så stora kulisser skapas inga smidiga övergångar mellan fabrik, hem, domstol och kyrka. Opera var också i kortaste laget. De 70 minuterna utan paus gör att det hela känns mer forcerat än dramaturgiskt komprimerat. Detta hade man kunnat göra en helaftonsopera av. Men så drar jag mig till minnes när jag senast såg en opera av Poul Ruders; Kafka's Trial i samma operahus år 2005. Denna var till skillnad mot Dancer in the Dark lång och höll inte samman vare sig dramaturgiskt eller musikaliskt.

Axess temanummer om "Tonalitetens revansch".

2010-07-12T11:14:00.004+02:00

Jag har naturligtvis också läst Axess senaste nummer om "Tonalitetens revansch". Tyvärr tycker jag redaktionen lagt litet för mycket kraft på att positionera sig vilket gått ut över det innehållsliga. Man har inte riktigt koll på läget. De tre skribenter som engagerats är var och en på sin kant dåligt pålästa och inte uppdaterade. Den konflikt respektive paradigmskifte (mot tonaliteten) som beskrivs är gammal respektive irrelevant. Det här reder vi ut i kommande nummer av Nutida Musik.

Ljudkonst i Berlin: Galerie Mario Mazzoli och singuhr hoergalerie.

2010-07-09T14:02:00.005+02:00

I Berlins enda kommersiella ljudkonstgalleri, Galerie Mario Mazzoli i Mitte, kan man just nu se en utställning med ljudkonstnärerna Serge Baghdassarians och Boris Baltschun – båda verksamma i Berlin. Det här är enligt min mening den finaste utställningen hittills under det italienska galleriets drygt ettåriga verksamhet. Verken har en stramhet och enkelhet samtidigt som det finns en klar tanke i de olika sätt konstnärerna låter koncepten kring ljud och bild mötas i fyra gemensamma skulpturer. Baghdasarians konst presenterades för övrigt med en fin utställning i Stockholm på Tegen 2 år 2008. Nyligen öppnade Berlins viktigaste utställningslokal för ljudkonst, singuhr hoergalerie för säsongen. I große Wasserspeicher finns två fascinerande installationer av Paul DeMarinis, som förbinds med varandra både auditivt och tematiskt. Båda relaterar till de mystiska omständigheterna kring olyckan med flight AF 447 som störtade i Atlanten på väg från Rio de Janeiro till Paris. I kleine Wasserspeicher visas en annan installation av belgiske Pierre Berthet. Denna bygger på en rumslig disponering av vattendroppar i olika kärl (för övrigt mycket likt Arno Fabres ljudskulptur Droppen, både beträffande själva konceptet också den rent tekniska biten). Ett besök i Berlin under sommaren bör inkludera ett besök både på Galeri Mario Mazzoli och singuhr hörgaleri. Mer om dessa utställningar går snart att läsa i Nutida Musik.

Kulturtidskriftsverige.

2010-07-07T13:30:00.002+02:00

Som redaktör för tidningen Nutida Musik befinner jag mig enkelt uttryckt i två världar; i konstmusikvärlden och i kulturtidskriftsvärlden. Konstmusikvärlden upplever jag, i Sverige och egentligen på de flesta håll i världen (men kanske mest i Norden) som öppen och nyfiken. Ibland kanske litet väl öppen för min smak :-) men på det stora hela positivt inkluderande, bejakande, uppfinningsrik ... Det gäller tonsättare, ljudkonstnärer, musiker, arrangörer, vissa skribenter ... Den här något tillspetsade positiva bilden kan ställas mot kulturtidskriftsvärlden. Denna präglas av slutenhet med fastlagda hierarkier och positionsbevakning, där media, myndigheter och intresseföreningar gång på gång i olika former återspeglar dessa. Om vi för enkelhetens skull bortser från media finns några aktörer som liksom "balanserar" utbudet och har för mål att verka för den mångfald som det förhållandevis stora svenska kulturtidskriftsutbudet faktiskt bidrar med. Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter (FSK) som skall jobba aktivt för tidskrifternas bland annat ekonomiska intressen och för att synliggöra dess medlemmar. Vidare finns de så kallade tidskriftsverkstäderna (i Stockholm, Malmö och Göteborg) där tidskrifterna har möjlighet att mötas, utveckla samarbete och där man också emellanåt arrangerar debatter och seminarier. Och så spelar ju Kulturrådet en mycket aktiv roll genom sitt kulturtidskriftsstöd som många tidskrifter uppbär; ett stöd som på det stora hela skall verka för en bred flora på kulturområdet. Det finns goda förutsättningar för en pluralism. Men när det blir debatt, för det blir det ibland, då säger alla ungefär samma sak. I slutet av april ordnade tidskriftsverkstan i Stockholm en stor debatt om kulturtidskrifter. Jag satt i en av tre paneler som hade en timma var att dryfta angelägenheter. Det var en ganska god uppslutning av tidskriftspersoner, ändå var diskussionen märkligt endimensionell. Som så ofta konstaterades att det är viktigt med kulturtidskrifter, mångfald och så vidare. Men de namn som räknades upp när det gavs exempel var de gamla vanliga – hur viktiga Glänta, Bang, Arena är för "samhällsdebatten" och vilket avbräck det skulle bli om dessa försvann som en följd av Alliansens förslag att snäva in kulturtidskriftsbegreppet. Tidskrifter som däremot aldrig nämns i något sammanhang är Latinamerika, Diaspora/Dijaspora, Fjärde världen, Kina-rapport; dessa är betydligt mer hotade av nedläggning, men dessa är det ingen som bryr sig om. Men bland tidskrifterna finns inte bara fastlagda hierarkier utan också kotterier, och hör man till en inre krets så håller man varandra om ryggen och det blir rundgång i referensbanken. Igår var det en debatt om kulturtidskrifter i Almedalen. "Behövs kulturtidskrifterna för samhällsdebatten?", lydde temat. Som om någon skulle påstå något annat. Inbjudna var Rakel Chukri, Sydsvenskans kulturchef, Gunilla Kindstrand, ordförande för Kulturrådets referensgrupp för tidskrifter, Henrik Toremark, stabchef för kulturdepartementet, Mats Wiklund, redaktör på Axess samt Pär Wirtén som är före detta chefredaktör för Arena. Notera före detta! Jag var i kontakt med kulturrådet med anledning av denna debatt och påpekade att jag tyckte att det var märkligt att inga mindre tidskrifter, eller konstorienterade var representerade (föreslog dock inte vare sig mig själv eller någon representant från Nutida Musik). Hon jag var i kontakt med erkände utan omsvep att de borde haft med någon representant för en tidning vars stöd riskerar att försvinna. Wirtén var inbjuden eftersom han i en debatt arrangerad av FSK under bokmässan i Göteborg 2009 representerade de mindre tidskrifterna – vilket är synnerligen märkligt då han dels inte längre är redaktör för en tidskrift, och dels tidigare jobbade med Arena som i sammanhanget knappast kan betraktas som liten. Men så funkar det. Total rundgång. Man skulle kunna förvänta sig att FSK respektive Kulturrådet på sina håll kunde jobba bättre för en kulturell mångfald bland kulturtidskrifterna. I alla fall inte slappt återspegla de hierarkier och maktstrukturer som redan finns.

Stödmanifestation för CoMA i Växjö.

2010-06-13T11:36:00.004+02:00

I går, lördag, ägde en viktig manifestation för den samtida konstmusiken rum. En busslast tonsättare, musiker och annat musikfolk reste tidig morgon från Stockholm till Växjö för att där sluta upp med dem som redan var på plats. En tre timmar lång konsert med bland annat Stockholms Saxofonkvartett, Pärlor för Svin och GothenburgCombo gavs på Växjö konsthall. Detta var det fria musiklivets stöd till den Växjöbaserade föreningen CoMA som av outgrundliga anledningar för alla verksamma inom den samtida musiken kommer att läggas ned under 2010. Detta är för att Musik i Syd som tidigare tillsammans med Rikskonserter stöttat centrumbildningen väljer att prioritera annat – oklart dock vad. Det är knappast en överdrift att påstå att alla verksamma inom samtidsmusiken upprörs och förundras över detta beslut. Växjö och CoMA har varit ett regionalt kraftcentrum med ett stort och brett utbud som därtill haft både nationell och internationell räckvidd. Kort efter den fantastiska framgången med arrangemanget av World New Music Days i september 2009 – en av de mest lyckade festivalerna under 2000-talet (inte minst i jämförelse med den som nyligen ägde rum i Sydney, som jag besökte – se min kommentar nedan) beslutades det om nedläggningen. Den stundande nedläggningen är ett exempel på baksidan av den nyordning som innebär att regionerna skall få mer att säga till om hur musiklivet skall organiseras och där personliga preferenser och agendor riskerar att ödelägga vad som byggts upp. I våras initierades ett upprop för stöd till CoMA, en förfrågan om hur man på Musik i Syd resonerar kring beslutet – "Varför läggs CoMA ned? – utan att något vettigt svar inkommit. Och nu denna aktion. Det är bara att hoppas att det kan leda till ett resultat. Uppenbarligen har Musiksverige en vilja – hoppas att denna hörsammas.

Enno Poppe på Italienska kulturinstitutet.

2010-06-13T11:16:00.003+02:00

I torsdags begav jag mig till Italienska kulturinstitutet för säsongens sista konsert i serien double double. Musik av den tyske tonsättaren Enno Poppe stod på programmet med ensemble mosaik, som Poppe är något av hustonsättare hos och som han ofta själv leder, som under denna konsert. Poppes musik är knappas av det lättillgängligare slaget, men stundvis mycket fascinerande, framför allt i hur han arbetar med klangfärger, instrumentation och mikrointervall. Finast var trion för piano, cello och violin; enkel och glasklar inledningsvis med en struktur som vartefter tätnar och blir komplex, men där grunden förblir transparent. Kammarmusik på hög nivå. Tyvärr verkar marknadsföringen inte funkat något vidare, en inte speciellt stor skara infann sig. En presentation – ja, recension, helt enkelt – av Enno Poppes tre senaste (?) cd-skivor går att läsa i Nutida Musik # 3 2006.

Aki Onda på Weld.

2010-06-13T10:50:00.004+02:00

Mitt i den värsta hysterin med att få klart Nutida Musiks teaternummer han jag förra veckan ändå med att gå på ett par fina konserter. I onsdags var jag på Den alltid lika öppna och nyfikna performancescenen Weld i Vasastan som gästades av den i New York bosatte japanske musikerna Aki Onda. Onda jobbar nästan uteslutande med kassetter på vilka han spelat in ett slags ljuddagböcker som han spelar upp. Detta gör han genom att helt enkelt på scen byta kassetter, spela upp ett avsnitt och även genom att manipulera ljuden eller sina walkmans på scen. Som mest fascinerande var det när ljuden fungerade som ett slags ready-made som han rakt upp-och-ned spelade upp. Hans oerhört dynamiska och slående sceniska framtoning bidrog till detta.

Releasefest och uppläsning av Pär Thörns Röda rummet (alfabetisk).

2010-06-05T14:21:00.006+02:00

Jag hade tänkt hinna med ett ytterligare blogginlägg innan jag åkte till Fylkingen igår. Hade tänkt skriva en rad om releasefesten för Pär Thörns bok Röda rummet (alfabetisk). Men det hann jag inte – tyvärr. Istället träffar jag Pär på tunnelbanan, också på väg till Fylkingen. Thörn har sorterat orden i varje kapitel av Strindbergs roman i bokstavsordning. På releasen på Weld lästes kapitlen simultant av 29 personer – en för varje kapitel. Vad jag tyckte? Ja, jag fick frågan, och svarade, ungefär. De akustiska upplevelser i form av övertoner som Pär menade att vissa hört ... tja ... jag vet inte. Ärligt talat tycker jag att idén i sig är kul. Alltså man smittas av den direkt. Men sen då? Effekterna i denna uppläsning var lätta att förutse. Först fullt ös och en kakofonisk ljudmatta. Ganska snabbt blev läsarna litet trötta och drog ned på tempot (möjligt undantag var Pär Thörn själv som verkade vältränad och läste det längsta kapitlet på 16 sidor snabbare än Daniel Karlsson som med ett på 14 sidor var den som blev kvar till sist). Vartefter läsarna blev klara med sina insatser och blev färre började man kunna urskilja rösterna och orden, och någon gång, som när Pär matade på med "Sverige" och Daniel med "upp", uppstod ett litet lustigt ordmöte. Stor konst var det inte, denna konsert eller performance – jag upplevde det mest som studentikost. Men kanske kan det bli annorlunda i en annan lokal. 12 juni sker uppläsningen igen i Skånes konstförening i Malmö, i en akustiskt annorlunda beskaffad lokal, berättade Pär.

Examenskonsert i Ljudkonst på Fylkingen.

2010-06-04T16:20:00.003+02:00

Efter att under maj månad upplevt olika sidor och miljöer i det australiska musiklivet var det spännande att i skiftet maj/juni kastas in i den febrila konsert- och utställningsaktiviteten som är så typisk Stockholm denna tid på året. Spännande kanske främst som en konstrast. Vad som blev tydligt Down Under är de höga skranken mellan de "institionaliserade" konst- och musikmiljöerna och alternativscenerna. På Fylkingen – alltså en "alternativscen" – kunde man härom dagen ta det av examensarbetena från den kurs i ljudkonst som sedan ett år ges i samarbete av Dramatiska institutet och EMS – alltså institutioner. En akademisk masterutbildning för en alternativmusik som inte passar i definitionen av konstmusik, eller musik ... I Sverige gifter sig, som väl är, allt detta sig lyckligt. Sällan har jag upplevt en sådan publiktillströmning på Fylkingen. Eller, det har jag väl. Eller som Mattias S sa till mig – det är alltid många som kommer på examenskonserterna. Det var tydligen lika fullt på LjudOljud, musikhögskolans examensfestival veckan innan, som jag tyvärr precis missade. Vad verken beträffar är jag litet konfunderad. Inte mycket ljudkonst i egentlig mening. Och utgår man från att en examensutställning säger något om utbildningen så så blir jag inte riktigt klok på vad denna egentligen gått ut på. Dessutom få verk som verkligen på allvar utforskar själva ljudmaterialet; genom rumsligheten, materialet. Hélène Hedsunds 4-kanaliga klangligt mättade dronestycke Nav, med videor, är ett undantag i den meningen. Starkast på utställningen lyste – oerhört starkt, för den delen – Imri Sandströms Judit dödar Holofernes; en audiovisuell utforskning av barockkonstnärens Artemisia Gentileschis målning med visuella och konceptuella överlagringar och en superbt gestaltad dramaturgi. Nu skall jag strax iväg på del två av utställningen. Vad jag förstått är det den alltid lika framåt Anna Linder som helt tagit över och nu har soloshow.

World New Music Days i Sydney - och annan musik.

2010-05-07T03:15:00.003+02:00

Nu var det ett tag sen jag uppdaterade bloggen. Jag hade förstås ambitionen att rapportera utförligt från World New Music Days i Sydney, där jag nu befinner mig. Men tiden har helt enkelt inte räckt till. Förutom att jag är fullt upptagen med att gå på konserter är vi mitt inne i slutspurten av ett nytt nummer av Nutida Musik. Dessutom innebär ISCM:s festival alltid så mycket utöver konsertbesök. Det är möten, bland annat med redaktionsgruppen för World New Music Magazine och så sitter jag dessutom i juryn för ISCM:s Young Composers Award, vilket vid sidan av att jag inte bör missa några konserter också innebär att jag läser en del partitur på Australian Music Centre. Jag kan inte säga att jag varit överentusiastisk över festivalen. Naturligtvis finns det ett och annat bra stycke, och australiska Ensemble Offspring, som med sina tre konserter är festivalens husensemble, har övertygat. Det skall också sägas att arrangörerna med mycket kort varsel (november 2008) beslöt att arrangera detta stora musikevent. Men programmet är generellt mycket konservativt, även om ambitionerna nog varit andra. För mig finns det vare sig något radikalt, modernt eller "öppet" i postminimalism eller pulsbaserad musik. Inte heller i att framföra musik med traditionell kammarsättning utvidgad med elgitarr. Visserligen kan denna tyngdpunkt ses som ett slags korrektiv till tidigare års festivaler där repetitiv musik varit sällsynt, men för egen del ser jag i detta urval mest vad som inte kommit att ingå. Internationellt har Australien en stark position inom experimentell musik och en sedan länge en vital undergroundscen. Inget av detta märks av på festivalen. På så sätt påminner Sydney-festivalen om den i Hong Kong år 2007. Här verkar det råda väldigt täta skott mellan "etablissemanget" och alternativmusiken. Nog kan man också se detta i ett större perspektiv. I Europa, framför allt Västeuropa, och framför allt Norden, rent av, finns ett utbyggt finansieringssystem för konsterna som man bara kan drömma om här – eller i Hong Kong/Kina för den delen. Motsvarigheten till Fylkingen i Stockholm – som ju uppbär förhållandevis stort ekonomiskt stöd – är konserter och liknande som kan äga rum varhelst det råkar finnas ett tomt utrymme. Det kan ske illegalt rent av. Dit är bara de närmsta inbjudna, av förklarliga skäl, och någon ekonomi finns det inte. Parallellt med World New Music Days i Sydney pågår det en massa annat i Sydney, Melbourne och Brisbane. Delvis oberoende och ovetande om varandra.

Ledaren från senaste Nutida Musik.

2010-04-08T22:11:00.001+02:00

Också ledaren från senaste Nutida Musik går att läsa på tidskrift.nu

Sven Rånlunds artikel om Palettens, 00tals och Nutida Musiks kritiknummer.

2010-04-08T19:39:00.003+02:00

Nutida Musiks bjuder på ett smakprov från det senaste nummer på tidskrift.nu. Där publiceras Sven Rånlunds artikel om Palettens, 00tals och Nutida Musiks respektive temanummer om kritik.

Folkbiblioteken drar ned på mångfalden.

2010-04-03T12:13:00.003+02:00

Idag kan man i Svenska dagbladet läsa om hur folkbiblioteken tvingas att anpassa sig genom att styra in verksamheten mot att få så höga besökssiffror som möjligt (ej på nätet). När biblioteken tänker "nytt" handlar det om en anpassning till mainstream och inte i termer av alternativ och långsiktighet. Det är med besökssiffrorna man uppvaktar en kommunalpolitiker, vilket innebär kaféer i lokalerna, färre böcker och färre samtal och smalare litteratur. Denna utveckling är något som tidskriften Nutida Musik också känt av. De senaste åren har antalet prenumeranter totalt sett ökat stadigt. Det är svårt att säga vilken grupp läsare som är de som mest tillkommer, men vad gäller avhoppen kan man se en tydlig tendens. Det är biblioteken. Varför då? Orsakerna kan inte vara andra än den generella marknadsanpassningen där det som inte når tillräckligt många läsare rationaliseras bort. Biblioteken skall drivas som företag, något som blev uppenbart till exempel när Forumbiblioteket i Nacka kommun skulle förnya sig genom ett "tidskriftsprojekt". Man sade då upp prenumerationen på alla tidskrifter, som istället ombads att skicka in några exemplar till en "kampanj" som om gick ut på att få ett ökat "brukarinflytande". Det är självklart att Nutida Musik har färre läsare än kommersiella tidskrifter, också än andra bredare kulturtidskrifter. Det är därför också uppenbart att ett mångfaldsperspektiv går förlorat genom detta slags urvalsprocess. Det finns säkert de tidskrifter som drabbas värre än Nutida Musik. När Växjö stadsbibliotek sade upp prenumerationen hörde jag faktiskt av mig. Vad ny konstmusik beträffar är Växjö en extremt tät stad, borde då inte stadsbiblan ha en tidning? Biblioteket ligger mitt emot en konsertlokal och Växjö konsthall som jag besökte hösten 2008 när Åsa Stjerna ställde ut en ljudinstallation där. Jag knallade över till biblioteket och frågade om de inte borde tänka om, gav mina synpunkter på Växjö som konstmusikalisk centralort. Vi pratade om bibliotekens grundläggande uppgifter och jag nämnde också att två personer under samma dag sagt till mig att brukar läsa tidningen i biblioteket (det är faktiskt sant!). Men till ingen nytta. De kunde se på tidningen att det inte var många som hade bläddrat i den. Ganska exakt ett år senare var jag i Växjö igen under World New Music Days. Stan sjöd av ny konstmusik, Åsa Stjerna hade en ny installation i allén utanför biblioteket, och Rolf Giegold och Muscalfieldsforever hade ljudverk respektive en installation i biblioteket. Jag hamnade där igen och ... ja, jag kunde inte låta bli att fråga om de inte borde ändra sig: publiken sluter upp till konserterna, utställningarna och seminarierna, borde då inte biblioteket ha tidningen – den reflekterande kopplingen? Den är jätte fin och bra, men nej, det handlar om att erbjuda det "folk vill ha", sade de. Det här är inte en fråga som i första hand gäller en specifik förbisett tidskrift. Det handlar om en grundläggande syn på kultur och mångfald. Ett rikt land skall ha råd med kultur, och ett lands rikedom bestäms i själva verket av kulturell mångfald. Detta måste man ha råd med. Och detta är något som måste byggas underifrån, bland annat från folkbiblioteken.

Nutida Musiks releasefest på Rönnells.

2010-04-02T12:48:00.007+02:00

I tisdags hade Nutida Musik releasefest för det nya numret på Rönnells antikvariat. Kvällen inleddes med att Carl Michael von Hausswolff spelade upp en version av John Cages 4'33'' för två elgitarrer och förstärkare. Till skillnad mot rådande uppförandepraxis lät det väldigt mycket under alla tre satserna medan pauserna var tysta – ett slags negativ, menade Hausswolff. På detta följde en presentation av det nya numret i form av en diskussion mellan mig, Johan Redin, Hausswolff med Susanne Skog Myrén som förnämlig moderator. Vi inledde med att diskutera den långa intervjun med Zbigniew Karkowski vi presenterar i numret, och gick sedan över till att prata om numrets kritiktema och frågor rörande konstmusikens plats i media, och den generella förändring som sker på kultursidorna och vilken roll en tidning som Nutida Musik har och kan få. En fråga som Skog Myrén lyfte fram, som ofta tas upp men det sällan uttrycks några precisa åsikter om, är varför kritik är så viktigt – egentligen. Jag tycker att denna fråga ventilerades ordentligt men kan inte riktigt sammanfatta den här. Jag ber att få återkomma. Vidare kom vi in på vår serie där vi presenterar musikkritik i olika länder för att avsluta med en diskussion om jämställdhet och frånvaron av kvinnliga skribenter som tog avstamp i att detta nummer är mer mansdominerat än på mycket länge. Vi gick faktiskt igenom hela numret utan att det för den skull handlade om en ren presentation av detsamma utan diskussionen höll sig på en övergripande nivå. Mot slutet av debatten kom det också ett antal inlägg och synpunkter från lyssnarplatserna. Tillställningen drog inte endast musikfolk utan också en del från till exempel konst- och litteraturcirklar. Detta med hur svårt det tycks vara för de olika kritikerskråna att mötas var annars något som diskuterades, och som även tas upp framför allt i Sven Rånlunds text i numret där han jämför tre tidskrifter (00TAL, Paletten och Nutida Musik) som alla gjort temanummer om kritik. Också Leif Nylén påpekade detta och med honom samt Bengt af Klintberg och Folke Rabe på plats är man nästan beredd att hålla med om att "allt var öppnare och nyfiknare på 60-talet". Jag räknade till ett 40-tal närvarande – Pekka på Rönnells menade att det var 50-60. Det gick åt mycket vin. För det var gratis! Så ni som inte var där, ni missade både det ena och det andra. Så kom nästa gång!

Bild från debatten: fr v. Johan Redin, Susanne Skog Myrén, jag, Carl Michael von Hausswolff.

Foto: Anna Linder

D Sounds – nytt online-magasin om ny musik och ljudkonst.

2010-03-28T12:37:00.003+02:00

Jag vill tipsa om en nytt online-tidskrift, D Sounds. Denna ges ut av Das Netzwerk Neue Musik i Berlin som länge arrangerat intressanta konserter, utställningar och seminarier om experimentell musik och ljudkonst. Nu vill man föra ut diskussionen om den nya musiken till en större och bredare publik med olika temanummer. Det första numret handlar om "Hören", lyssnande.

Bernhard Leitners nya ljudinstallation.

2010-03-26T13:53:00.003+01:00

Igår fick jag och några andra en specialvisning av Bernhard Leitners nya ljudinstallation HörSaal, som finns att besöka under MaerzMusik i Berlin 29-30 mars, alltså om ett par dagar och ett par dagar framåt. Installationen är uppförd med vågfältssyntes, ett mycket avancerat ljudsystem som möjliggör inte endast avancerad rumsliga panorering utan även otroliga möjligheter att förflytta sig mellan olika former av "realistiska" rumsliga förhållanden. Installationen bygger bland annat på föreläsningar av ett tiotal berömda fysiker (Einstein, Planck, Eisenberg, med flera) vars röster kan höras som ett sorl i större delen av salen, men som framstår som fullständigt verkliga och tydliga var och en vid vissa punkter i salen. Till skillnad från i ett vanligt fler/mångkanalssystem upplever man inte ljudet som kommande från bestämda punkter. Istället är det som om luften viskar dig i örat där du befinner dig. Men så är det 2700 högtalare som användes. Detta är den mest enastående erfarenheten jag har från vågfältssyntes, och första gången jag upplever ett annat grepp än att använda det för avancerade rörelser i cirkelform. Mer om detta samt bilder kommer i Nutida Musik. Åsa Stjerna presenterar för övrigt Bernhard Leitner i ett entimmesprogram i Monitor SR P2 16 juni.

Magnus Bunnskogs nya blogg.

2010-03-25T10:46:00.001+01:00

Glädjande har Nutida Musik-skribenten Magnus Bunnskog nu startat en blogg om musikdramatik. Rekommenderas naturligtvis.

Nutida Musik – tips från katalogen: Ronchetti, Hodkinson, Wolff ...

2010-03-23T12:04:00.007+01:00

Det där numret av Nutida Musik med intervjun med Lucia Ronchetti (# 2 2007) kan jag förresten varmt rekommendera. Det har kanske litet olyckligt hamnat i skuggan av bestsellern innan, dubbelnumret om ljudkonst (4/1 2006/07). Här finns också intressanta intervjuer med Juliana Hodkinson och med Christian Wolff, ett reportage om Elementstudion i Göteborg och om "Göteborgssoundet", samt om Fredrik Högbergs iOpera. Min och Christian Hörgrens gemensamma och på tok för långa text om "relationell musik" kan man dock hoppa över (håller du med mig Christian?).

Lucia Ronchetti – Der Sonne entgegen.

2010-03-23T10:58:00.004+01:00

Den andra uppsättningen var Lucia Ronchettis Der Sonne entgegen med text av Steffi Hensel. För några år sedan intervjuade jag Ronchetti i Nutida Musik (# 2 2007) där hon berättade utförligt om sitt förhållande till den inneboende dramatiken i rösten. Detta är något hon spelar med också i detta musikteaterverk (det är fel att kalla det för opera), även om uttrycken, både de sceniska, vokala och instrumentala rör sig över en mängd stilistiska gränser. Det är också gränser som är temat för pjäsen – dels på ett konkret politiskt plan, med geopolitiska gränser där människor, de fattiga och utsatta i någon form, blir de som fastnar i gränslösa zoner, och dels på ett mer abstrakt-filosofiskt plan som rör människans identitet i ett gränslöst kosmos. Dramat gestaltades i några separata scener av olika karaktär med video, sång, tal, inspelad musik, koreografi, live-musik med Kammerensemble Neue Musik Berlin. En enkel gestaltning, mångbottnad, stilistisk bredd och inte sällan med inslag av (musikalisk) humor som man finner i kontinental musikteater i Mauricio Kagels och Luciano Berios efterföljd. Det här är både en form och uttryck som det tyvärr inte verkar finnas plats för i Sverige där musikdramatik är liktydigt med linjärt berättande opera.

Salvatore Sciarrino och Rebecca Horn – ett Dream Team i Berlin.

2010-03-23T10:38:00.006+01:00

Jag har i dagarna sett två produktioner med ny musikteater under festivalen MaerzMusik i Berlin. Först var det Luci mie traditrici av Salvatore Sciarrino som i denna nyuppsättning var med regi, scenografi och kostym av den tyska konstnären Rebecca Horn. Efter att precis innan föreställningen hört Sciarrinos senaste stråkkvartett (nr 8 från 2009) var det en chockverkan av positivt slag att lyssna till det spröda, finlemmade och delikata operapartituret från 1998. Horns minimala men likafullt uttrycksfulla iscensättning var kongenial till Sciarrinos partitur som på ett besynnerligt sätt lyckas fånga fragment och skuggor ur hela musik- historien – nåja, kanske inte direkt från romantiken, snarare mest från renässansen där dramat, som handlar om kompositören Carlo Gesualos dubbelmord på sin hustru och dennes älskare, utspelas. I det visuella finns bildfragment och ikoner som Horn arbetat med sen tidigt 70-tal; vingar, fjädrar, blomblad och en viss typ av gestik som i installationer också getts rörliga och ljudande dimensioner. Det var länge sedan jag upplevde ett stycke musikdramatik med samma subtila och associativa närhet mellan ljud och bild. En recension samt analys av uppsättningen kommer i Nutida Musik.

Process Festival i Berlin – Pe Lang och Marianthi Papalexandri-Alexandri

2010-03-22T13:02:00.003+01:00

Som sagt så vara jag på Process Festival på Ausland i Berlin i helgen. Festivalen varade under två kvällar där live-framträdanden varvades med videoverk. Temat presenterades som "sound of systems" och gick ut på att sätta de processer, oavsett om det rörde sig om kroppsliga system eller datorsystem, i fokus. Som koncept för en festival var det hela mycket intressant. Rent konstnärligt var det ganska blandat, och inte alltid så intressant. Ett helt fantastiskt framträdande bjöd emellertid Pe Lang på när han framförde två kompositioner av Marianthi Papalexandri-Alexandri. Lang spelade på två mekaniska maskiner, skulpturer i sin egen rätt, där klangerna slog en direkt bro till den elektroakustiska musikens estetik och klangvärld. De som hade möjlighet att se Langs skulpturer och se honom spela i Växjö konsthall under ISCM World New Music Days vet vilket fantastisk intensitet som går att få fram ur mekaniska system. Det kommer mer om Process Festival i Nutida Musik.

Dagens Nyheter beställer remixer på "klassiska mästerverk"..

2010-03-18T16:41:00.007+01:00

Idag kan man i Dagens nyheter läsa om kulturredaktionens nya satsning där man sjösätter ett projekt som går ut på att beställa musik av svenska tonsättare, musiker, dj:s, etc. Verken skall vara remixer på verken i DN:s satsning på utgivning av 25 klassiska mästerverk. Remixprojektet är influerat av Mattias Petersson och George Kentros Vivaldi-bearbetningar There are no more four seasons. Jag ser projektet främst som en konjunkturmätare. I en tid när mindre resurser läggs på konst och där krafter högerifrån alltmer ifrågasätter den kulturpolitik vi har idag går en privat finansiär in och stöttar samtida konstmusik – för visst handlar det om arvoderade beställningar? Det är också ett exempel på hur traditionella medier dels går mot att använda nätets kapaciteter (man kan lyssna online) och dels expanderar verksamheten till att innefatta kulturell merchandise. Men det är också ett projekt som ligger helt i linje med den inriktning som musikkritiken i allmänhet tagit. För snart två år sedan konstaterade jag i Nutida Musik (# 2 2008) i min analys av dagstidningarnas konstmusikrecensioner, som långt ifrån enbart handlade om DN:s, hur man tappat perspektiven på internationella strömningar och hur den musik som på något sätt kan kopplas till populärkulturen och är allmänt "gränsöverskridande" ses som något positivt i sig och är den man alltmer väljer att skriva om. Tendensen har sedan dess tilltagit, kanske särskilt hos DN och Martin Nyström, som är den som ligger bakom den nya satsningen. DN har sedan rätt många år vid det här laget den främsta staben av konstmusikkritiker i dagspressen, i Sverige. Med detta konstaterat känns den nya satsningen märklig men samtidigt helt naturlig. Man inte bara fortsätter ”bevaka” området kritiken fokuserat på utan växlar dessutom in på ett annat spår, en annan verksamhet – och detta samtidigt som kulturredaktionen alltså skall skäras ned. Projektet är naturligtvis positivt för de musiker som på detta sätt kan få beställningar och komma ut med sin musik. Men jag ser det också som att man resignerat inför uppgiften att bedriva en uppdaterad och internationellt orienterad kritik. DN är varken sämst på eller ensam om detta – det gäller dagspressen överlag. Och tyvärr för musikkritiken är man i betydligt sämre kondition än konst- eller litteraturkritiken. I det nya numret av Nutida Musik – som ni om några dagar själva kan bläddra i – gör Sven Rånlund en parallelläsning av tre tidskrifter som gjort temanummer om kritik (förutom NM, Paletten och 00tal). Där konstaterar han att man inom konst- och litteraturkritiken trots allt anser att det finns en god kritik, men att "någon liknande åsikt om den goda, svenska musikkritiken får man leta efter i Nutida Musiks kritiknummer". Det konstaterandet tycker jag får tala för sig självt. Det borde i alla fall inte vara så. DN har egentligen kapaciteten, men förvaltar denna mindre bra. Och detta nya på sätt och vis hedervärda projekt vilar på en unken föreställning om tidlösa mästerverk och en idé om att "det mest samtida" handlar om remixer och en konstmusik som är aktuell enligt den grad den förhåller sig till elektronika och techno. I helgen skall jag gå på Process Festival i Berlin, en festival som fokuserar på processbaserad och generativ konst och musik som utgår ifrån såväl mekaniska system som mjukvarors funktioner. Det återstår att se vad detta blir och hur det ter sig, men så mycket har jag förstått att det handlar varken om att förhålla sig till "mästerverk" eller ens skapa ”verk” i gängse mening. Festivalen inskränker sig heller inte till vissa genrer eller stilar. Därmed känns detta i alla fall för mig som betydligt mer samtida och på allvar öppet för en gränslös musikkultur.

Ps. Satsningen 25 klassiska mästerverk är ett kapitel i sig. Herremingud, går det att komma på någon mer fantasilös tråk-klassisk spellista? Ds.

Wie es ihr gefällt – unter Strom, festival för kvinnliga musiker i Berlin.

2010-03-15T22:25:00.004+01:00

I helgen gick första halvan av den nu 20-årsjubilerande Wie es ihr gefällt – unter Strom, en festival för ny konstmusik med enbart kvinnor. Jag tänker inte gå in så mycket på den här just nu, mer än att säga att den var varierad, välbesökt och kort sagt mycket bra. En av mina favoriter var schweiziska Laura Gallatis fantastiska spelning med Moog-synten. Här en bild från Gallatis framträdande (foto Jenny Öryd). Mer läsning kommer i Nutida Musik.

Ps till förra inlägget. ds

2010-03-15T22:19:00.002+01:00

Jag kanske ska tillägga angående paneldiskussionen i torsdags att även om det kanske inte blev så intressant finns det något väldigt sympatiskt, och något som jag helt sympatiserar med, och det är det seriösa anslaget. Handlar diskussionen om musik, ljudkonst, rum, och tid, ja då kallar man in experter, låter företrädare för olika discipliner mötas, och lägger inte så stor vikt vid om det rör sig om mediakändisar eller ej. Alla är pålästa. Jämfört med svenska förhållanden är det en liten nyansskillnad som är nog så viktig.

Rummet och ljuden diskuteras i Berlin.

2010-03-13T13:04:00.005+01:00

Ljudkonsten är ett ständigt diskussionsämne i Berlin. Bland annat anordnas det ofta, regelbundet känns det som, seminarier på temat, som närmare bestämt brukar kretsa kring rummet, ljudet och tiden. I höstas talade filosofen Gernot Böhme om temat i anslutning till Rolf Giegold och Åsa Stjernas ljudinstallation på Akademie der Künste. I torsdags var det dags igen i arrangemang av Ohrenstrand.net, nu med en rejält tilltagen panel av musikvetare, tonsättare och konstnärer. Litet väl tilltagen kanske, för det var svårt att efter det mycket långa öppningsstycket av Thomas Ankersmit och medmusiker (där längden och ljudvolymen föranledde en rejäl åthutning från flera av paneldeltagarna) och dito presentationer av deltagarna, att finna en genensam ram för diskussionen. En stor lyssnarskara hade i alla fall slutit upp. Och viktigast är ändå att samtalet pågår. Temat "Vilka rum behöver klanger?" går det att spinna vidare på.

(Bilden: Halva panelen: Åsa Stjerna, Rolf Giegold, Christa Brüstle, student/arrangör från UdK Helga de la Motte-Haber, Simon Stockhausen.)

Nominerade till Nordiska Rådets Musikpris 2010.

2010-02-26T10:12:00.004+01:00

Nyligen offentliggjordes de nominerade till Nordiska Rådets Musikpris 2010. Flera av de nominerade har nyligen figurerat i Nutida Musik: Jesper Nordin skrev i # 1-2 2009 en artikel om arbetsprocessen bakom sitt nominerade verk Pendants; Simon Steen-Andersen medverkade i # 3 2009 med en artikel om tystnadens dramaturgi; samtidigt med att Jan W. Morthenson gjorde "comeback" med sin nominerade stråkkvartett Epilogos publicerade vi en rejäl artikel av Per F. Broman om Morthensons "metamusik" )# 1 2008). Vinnaren offentliggörs 1 juni.

Skriv under för att rädda CoMA!

2010-01-28T15:50:00.003+01:00

Få kulturpolitiska beslut eller idéer på konstmusikens område har lett till ett så enat underkännande som Musik i Syds beslut att stänga CoMA i Växjö. CoMA har gång efter annan lyfts fram som ett föredöme för välskött och visionär organisation för ny konstmusik. Senast i Nutida Musik (# 3 2009) där jag får lägga band på mig för att inte citera mig själv från min rapport från ISCM:s World Music Days. Det märkliga är att man inte angett något direkt skäl till att lägga ner CoMA. Första steget i en aktion för att rädda denna viktiga resurs inom svensk – och internationell konstmusik – är då att få klarhet i denna fråga, varför man tagit detta beslut. "Varför läggs CoMA ner?" Hittills har 300 personer skrivit under uppropet för att få svar på den frågan. Gör det du också genom att klicka på denna länk.

Magnus Nygrens skivkrönika i SVD – och Sven Rånlunds artikel i WNMM.

2010-01-28T14:16:00.003+01:00

Igår kunde man läsa i Magnus Nygrens skivkrönika i Svenska dagbladet om hur små svenska skivbolagen är aktiva inom alternativmusiken. De båda skivaktuella Bombax bombax och Olof Bright lyfts särskilt fram. Detta är ett område som nyligen varit ämne för en annan artikel, Sven Rånlunds essä "Let's Launch it" i World New Music Magazines svenska temanummer från i höstas. Denna text kunde med sitt långa format gå mer på djupet och även sondera större ytor av terrängen. Nu handlar det här inte om att jämföra vare sig kvalitet eller kvantitet – det var två olika textformat. Däremot tycker jag att det är märkligt att Rånlunds artikel inte nämns i Nygrens krönika. Nygren känner naturligtvis till den eftersom han själv också medverkade i nämnda tidskriftsnummer som jag själv var redaktör för. Journalistik handlar om att sakligt, tydligt och korrekt sammanfatta "läget" i vilket område det nu handlar om, samt att därtill ge någon form av kommentar eller reflektion. Att läsa på, förhålla sig till vad andra gjort och sen därifrån komma med sin slutsats är en grundstrategi som borde vara lika enkel som självklar att tillämpa. Det handlar om ärlighet, alltså att visa varifrån man kan fått sin information eller tankar, eller att ge kredd till vad andra tidigare gjort på området. Men det handlar också om att ge läsaren information om vad som finns att läsa i övrigt. Ingen skribent blir ju mindre värd för att den visar att den hållit korpgluggarna öppna och berättar för läsaren att det finns mer, kanske fylligare, kanske bättre ... Och det bör man göra oavsett om man kopierat, inspirerats av eller kommit på något helt oberoende av en annan källa. God kulturjournalistik handlar nämligen inte i första hand om att vara först eller unik – det är man ändå nästan aldrig.

Nutida Musik recenserad i SVD.

2010-01-26T13:23:00.001+01:00

Och idag blir Nutida Musik # 3 2009 recenserad i Svenska dagbladet.

Nutida Musik recenserad i Aftonbladet

2010-01-26T13:09:00.004+01:00

Till skillnad från när dagspressen recenserar konst- eller litteraturtidskrifter väljer man när det gäller tidskrifter om ny konstmusik ofta att inte publicera på nätet de få anmälningar som skrivs. I söndags (24 jan) publicerades i Aftonbladet följande text om Nutida Musik # 3 2009. Foto: undertecknad.

Grammis till Sonanza.

2010-01-16T11:39:00.004+01:00

Igår delades Grammisprisen ut. De 21 kategorierna domineras totalt av populärmusik. Det finns dock en kategori som heter "Årets klassiska". Bland de 10 nominerade i denna kategori var 3 med helt ny musik: Sonanzas Unheard of – again (Phono Suecia) och Ylva Skogs Terra Firma (dB-Productions) och B Tommy Anderssons Satyricon (Phono Suecia). Det blev Sonanza som knep priset med sin blandskiva. En bra skiva! Men det är en märklig kategori denna, som mixar komponerad musik under flera århundraden. Detta medföljer uppenbarligen att den nya konstmusik som nomineras rör sig inom de traditionella formerna kammarmusik och orkestermusik. Jag har svårt att tänka mig denna kategori vara öppen för samtida improvisationsmusik, elektroakustik av olika slag, eller annat, alltså hela det breda fält om dagens (och för all del även gårdagens) konstmusik inbegriper. Detta vittnar om ett splittrat fält. Idag talar man nämligen om "klassiskt" också om viss samtida konstmusik, medan annat absolut inte passar in. Om dessa tre skivor kan bli nominerade i denna kategori kan i alla fall jag finna ytterligare ett tiotal som också vore värda en nominering. Men å andra sidan hade jag valt att inte kalla kategorin för "klassisk". Det hör för övrigt till saken att de skivbolag som anmäler sina utgivningar måste betala för detta. Har svårt att tänka mig att alla de mindre svenska etiketter skulle tycka det vara värt att göra detta. Nils Hansson skriver i DN idag om Grammisgalans minskade status och det splittrade musiklivet – utifrån ett populärmusikperspektiv förstås. Det samma gäller även konstmusiken (även om Grammisgalan aldrig varit någon värdemätare för detta). Det finns för övrigt en kategori som heter "kompositör". Denna upptas helt av populärmusiken. Eftersom konstmusiken trots allt finns med på ett hörn kan det tyckas litet märkligt.

Nedläggningen av CoMA uppmärksammas.

2010-01-11T20:19:00.002+01:00

Den planerade nedläggningen av CoMA i Växjö har uppmärksammats i medierna lokalt, i Smålandsposten och i lokalradion.

Nutida Musik # 3 2009: Tystnad

2009-12-31T20:08:00.003+01:00

Nutida Musik # 3 2009: Tystnad

Nutida Musiks släpper ett temanummer om tystnad.

Inom ny musik och ljudkonst är tystnad en dramaturgisk parameter, ett konceptuellt verkningsmedel, en teknik i ljudredigering. Tystnad är en subliminal kroppslig effekt inom såväl modern dansmusik som experimentell live-elektronik. Tystnad används för att transformera konstnärliga idéer. Vi skriver om naturens skenbara tystnad, om rymdens tysta ljud. Om Felix Hess tysta ljudinstallationer och Salvatore Sciarrinos tysta dramaturgi. Om Strip silence, no-input mixing board, digital tystnad, konstnärlig hantering av ultraljud och infraljud …

Vi fortsätter med våra artikelserier om filmmusik och om musikkritik i världen, som denna gång tar temperaturen på Finland.

Vi recenserar skivor med bland andra Francisco López, Spunk, Kaija Saariaho, Helmut Lachenmann, Maja Spasova, ett par antologier kinesisk experimentmusik, Burkhard Beins, György Kurtág, Daniel Rozenhall, etc. Vi recenserar böcker om Åke Hodell, om improvisation, om den samtida neo-modernismens, etc. Som vanligt har vi besökt en mängd festivaler, operor och konserter. Denna gång presenterar vi stort 30-årsjubilerande Ars Electronica i Linz och World Music Days som 2009 ägde rum i Visby, Växjö och Göteborg.

Soundofmusic.nu listar 00-talet.

2009-12-31T10:25:00.004+01:00

Lagom till decennieskiftet har nättidningen soundofmusic.nu summerat det snart helt gångna årtiondet och året. Ett antal tonsättare och musiker skriver om vad det gjort det senaste året och skribenterna listar viktiga händelser, skivor och tendenser. Det är många listor och inte så mycket analys – dessutom bitvis väldigt internt. Angelägenhetsgraden bland de medverkande musikerna varierar också. Men det är också underhållande och säger en del om det kreativa musiklivet idag. Och så kan man på ett konkret sätt jämföra med vad man själv tycker.

Ronnie Sundins Very Friendly – noise i serieform.

2009-12-19T13:15:00.004+01:00

Det finns gott om seriestrips med vardagsrealism där upphovsmannen/kvinnan är i huvudrollen. Men ingen (vad jag vet) som handlar om noise och experimentmusik! Ronnie Sundins albumserie Very Friendly på Malmöetiketten Komplott är ett genialt drag i miniatyr. Efter det första mindre # 0 har nu ettan släpps där Sundin tecknar episoder i serieform ur den samtida experimentella musikscenen. Nollan handlade om hur Sundin på 90-talet besökte några amerikanska musiker i Los Angeles, bland annat ljudkonstnären Steve Roden, och i ettan berättar han om när han under studietiden på Umeå konsthögskola tog tåget tvärs över Skandinavien till Trondheim för att träffa Lasse Marhaug. Sundin har ett sedan länge ett dokumenterat intresse också för äldre elektronisk musik, vilket han satt avtryck i den lilla serieboken The history of Electronic Music, med porträtt av historiska personer och företeelser. I Very Friendly varvar han de självbiografiska striparna med ”klassiker”, som hur det gick till när Edgard Varèse fick Deserts uruppfört i Paris 1954, och en konsert med Throbbing Gristle. Det ingår även en liten 7” vinyl med Lasse Marhaug. Den ska man lyssna på medan man läser serierna, menar Marhaug. Det kommer fler volymer. Tänk om den också kunde dyka upp på, säg Sydsvenskans seriesidor.

Varför läggs CoMA ned?

2009-12-17T14:12:00.005+01:00

Man upphör inte att förvånas över det kortsiktliga tänkandet i svenskt kulturliv. Ett rikt land som Sverige ska ha råd med en lödig och mångfacetterad kultur. Det är i själva verket förmågan och möjlighet att stödja olika uttryck i olika landsändar som tecknet på rikedom. Inom den nutida konstmusiken har Växjöbaserade CoMA länge och av många, till exempel av Kulturutredningen, lyfts fram som ett lysande exempel på kreativ och stimulerande miljö. Det program de presenterat sen starten 2003, det genomslag de haft, den internationella förankringen, den breda och publika förankringen och den omsorg om artister som den slimmade och visionära – och faktiskt litet ideellt arbetande – organisation med Thomas Liljeholm och Hans Parment uppvisat är häpnadsväckande. Nu bestämmer Musik i Syd att CoMA ska läggas ned under 2010. Man kan alltid hänvisa till ekonomi, och så gör man även här. Mönstret känns igen. Efter den i alla avseenden fantastiska framgången med Stockholm New Music 2008 beslutade Rikskonserter för att lägga ned festivalen. Efter Växjös otroligt lyckade genomförande av den internationella festivalen World New Music Days i september beslutar Musik i Syd att lägga ner CoMA. En av bidragsgivarna, Rikskonserter, ska som bekant läggas ned. Detta borde medföra en utlokalisering av resurser som bör tillfalla det fria musiklivet. Tyvärr är detta ett stort kliv bakåt i den utvecklingen och en varning för vad som kan hända när blåbärskungar på lokal nivå utövar makt och driver en personlig agenda – för det är precis det jag tror det handlar om; någon har något emot någon, som kanske gjort något för bra. Nutida Musik rapporterar för övrigt i det nya numret om Växjös lyckade genomförande av World New Music Days. En Facebook-grupp har bildats som heter just Varför läggs CoMA ned? Jag hoppas att ni går med.

Trio Recherche på Capitol – Samtida Musik igen!

2009-12-09T18:28:00.004+01:00

I raden av fantastiskt fina konserter på Capitol i arrangemang av Samtida Musik kan läggas den med Trio Recherche; en stråktrio från den Freiburgbaserade ensemblen. Drygt hundratalet bänkade sig för intimt kammarspel för denna fantastiska stråktrio som imponerade i samtliga stycken med som vanlig och som väntat idiomatiskt och distinkt spel. Personligen föll jag mest för Fredrik Hedelins Akt, även med elektronik, samt "Freiburgmusikens" urfader Klaus Hubers Des Dichters Pfleg.

Rosenbergpriset till Guds söner.

2009-12-09T17:40:00.007+01:00

Vid den här tiden på året brukar en rad priser delas ut till verksamma inom svensk konstmusik. En översikt över detta kan man få på KMA:s hemsida samt på FST:s. Det val av pristagare om verkligen sticker ut är ändå att FST:s Rosenberg-pris gick till Guds söner (Leif Elggren och Kent Tankred). Sedan priset första gången delades ut 1982 har det med undantag för utdelningen till Ákos Rózmann, Åke Parmerud och i viss mån Dror Feiler uteslutande gått till tonsättare som huvudsakligen komponerar instrumentalmusik. Både Elggren och Tankred är sedan länge medlemmar i FST. Detta är likväl ett stort erkännande för ljudkonsten.

World New Music Magazine recenserat i Aftonbladet

2009-11-30T22:27:00.003+01:00

Idag (2009-09-30) recenseras World New Music Magazine i Aftonbladet av Mikael Strömberg. Eftersom det inte finns någon länk till texten följer den här i sin helhet.

"Senaste numret av World New Music Magazine (Volume 19) ägnas helt åt svensk nutida musik: Swedish (hi)stories. Idén, med Andreas Engström som redaktör, är att ta temperaturen på en konstmusik som allt tydligare tänjer åt bild, film, text, design – och just berättelser.

Tråden, eller strängen, nystas upp på ett elegant sätt av Erik Wallrup i texten String Theory, som beskriver de yngre tonsättarnas intresse för hela landskapet. Detta soundscape som fysikaliskt bygger på strängteorins idé om vibrerande strängar.

Sverige har sin karga ödslighet som viker ut sig i ljud och poesi (Jesper Olssons Swedish audio-poetry today). Vi har den radioegna konsten (Susanne Skog Myréns Seduction of transmission). Trots konserthusens pengabrist har vi ny orkestermusik med fler lyssnare i salongen än på scenen (text av Thomas Anderberg).

Antagligen skapar klimatet och landskapet, bidragsmodellerna och kulturpolitiken den musik vi förtjänar. Å ena sidan är det naturligtvis utopiskt att hitta en nationell identitet bara genom att lyssna till musik. Å andra sidan är musik ett slående exempel på hur inlånade, omformulerade och nyskapande influenser formar ett land. Allt detta som identitet består av.

Bra nummer av en, vanligtvis, anonym tidskrift."

Nutida Musik och World New Music Magazine recenserade i Tidskriftsspalten.

2009-11-27T16:23:00.002+01:00

Nutida Musik 1-2 2009 samt årets svenska nummer av World New Music Magazine recenserades i Kristianstadsbladets tidskriftsspalten i går.

Open Form-festival med Pauline Oliveros i Oslo.

2009-11-27T16:08:00.004+01:00

De båda tidigare nämnda Cage-forskarna har dock korsat varandras vägar tidigare. De var båda med och startade nätverket Open Form kring årsskiftet 2004/05. Bland grundarna fanns även Else Olsen Storesund och jag själv. Efter ett par möten och konferenser i Stockholm och Oslo, samt en festival i Trondheim, organiserad av Guro Rønningsgrind, ägde den första stora Open form-festivalen rum i Oslo i februari 2007 med Christian Wolff som huvudtonsättare. (En intervju med Wolff därifrån går att läsa i Nutida Musik # 2 2007.) Lägligt nog äger den andra upplagan av festivalen rum just nu, 26-29 november, med Pauline Oliveros på plats. Igår var det stor invigning med ett performativt skådespel av festivalens ledare Olsen Storesund i foajén till den nya operan, i vilket bland annat Oliveros medverkade på dragspel. Idag var jag på en intressant konstnärspresentation och intervju med Oliveros på Notam.

John Cage-forskning i Oslo.

2009-11-27T15:51:00.003+01:00

Sedan några år forskas det flitigt om John Cage i Norge. Det handlar inte om något gemensamt forskningsprojekt utan om individer som råkar dela intresse. Nu kan man se det första ordentliga resultatet av detta. På Norges Musikkögskole och vid musikvetenskapen vid Oslo universitet har Magnus Andersson respektive Mia Gøran disputerat två dagar efter varandra(!). Ingångarna till Cage skiljer sig dock rejält åt. Titeln på Anderssons avhandling Elaborating Nothing – John Cage's aesthetics of Silence talar för sig själv. Gøran har en mer performativ ingång i sin avhandling Sansningens poetikk, John Cages estetiske prakis – "a non-knowledge of something rhat had not yet happened".

Kristianstadsbladet om Nutida Musik.

2009-11-19T22:31:00.001+01:00

Så här skriver Kristianstadsbladets kulturredaktör Sune Johannesson 12 november i tidningens kulturblogg om senaste numret av Nutida Musik:

"I Nutida musiks senaste nummer skriver tonsättare själv om sin arbetsprocess. Kul läsning, även om det är lite väl internt ibland. Musik är inget som bara låter i stunden, det ligger ett stort och tidskrävande arbete bakom. Inget nyhet, men sällan får man ta del av vägen på det här viset. Kul."

Peter Vogel på Sandvikens konsthall.

2009-11-19T22:05:00.003+01:00

Sandviken är sannerligen ingen storstad, och Konstmuseet är för staden proportionerligt dimensionerat. Men de har en festival för ny musik och ljudkonst, Vindöga. Har just tagit in på ett bed and breakfast efter hållit en föreläsning om soundscapes. Men framför allt har jag sett en separatutställning med en av den första generationens tyska ljudkonstnärer, Peter Vogel. Det är bara att gratulera konsthallen för en av intendenterna, Daniel Palmbergs, påpassliga initiativ. Vogel har länge och konsekvent jobbat skulpturalt, där skulpturerna är nedskalade till det mest basala av system där de reagerar på ljud, rörelse eller skugga – och lyser, rör sig eller låter. Peter Vogels skulpturer hör egentligen inte till mina favoriter – just interaktiv konst får lätt något egennyttigt över sig och åldras snabbt. Men det finns en linje och konsekvent tänkande, och, skulle jag vilja påstå, en objektiv kvalitet ... Jag tror inte Peter Vogel haft en separatutställning i Sverige tidigare. Jag rekommenderar en resa till Sandviken för en av den interaktiva ljudkonstens pionjärer. Pågår fram till 29 november.

Seminarium för festivalarrangörer i 's-Hertogenbosch.

2009-11-14T16:32:00.002+01:00

I s'-Hertogenbosch, eller "Den Bosch", i Brabant, en timmas tågresa från Amsterdam, pågår just nu en av de stora nederländska festivalerna för ny konstmusik, November Music. Där medverkade jag nyss i ett seminarium för festivalarrangörer (trots att jag inte är festivalarrangör själv, men Sverige bör väl ha någon representant tycker jag ;-)). Mötet utgick från en grundproblematik men som snarare betraktades som en positiv utmaning; hur man bär sig åt för att nå fram till publiken och utan att behöva spendera massiva utgifter just på information och marknadsföring. I grund och botten handlar det om att skapa attraktion, och hur gör man då det? Det intressanta är att de flesta festivalarrangörer verkar tämligen överens om att detta med att kunna presentera ett uruppförande av en beställning är långt ifrån vad som utgör grundreceptet för en framgångsrik festival. Kanske inte ens för vad som skulle innebära kvalitet, inte ens internt. För vad bryr sig en publik om egentligen? Att man får höra en massa första framföranden eller att man får höra bra verk? Prestigen kring uruppförandena är något som endast bekommer några få. Istället handlar det om att en festival skall vara en mötesplats för en levande muskikultur och för att utveckla detta handlar det m att samarbeta om beställningar och produktioner.

Tidningen Kulturen om World New Music Magazine.

2009-11-14T16:08:00.005+01:00

Tidningen Kulturen recenserade nyligen World New Music Magazine. Recensionen var ganska kritisk, om än inte helt. Huvudsakligen handlade det om att detta temanummer om ny svensk konstmusik alltför mycket handlade om presentationer av en rad ämnen och inte om en kritisk debatt: det "påminner ibland mer om public service-rapporter än artiklar om en levande sen. ... generaliserande snarare än problematiserande." Jag kan delvis förstå kritiken – men mest på så sätt att jag som skribent och redaktör ständigt tampas med dessa frågor: att göra journalistik och kritiken kring musik till kritik i en vidare (och ursprungligare, eller korrektare) mening. Därför tycker jag att Billie Lindahl har läst aningen slarvigt när hon – generaliserande – skriver att avsaknaden av en levande kritik avspeglas i World New Music Magazine. Men för all del, det är skribentens åsikt, och jag respekterar den. Recensionen blir däremot mot slutet rejält problematisk. Lindahl ställer sig bland annat frågan hur det kommer sig att musikkritiker hellre går på Springsteen-konserter än intresserar sig för ljudkonst, och tar även upp något ljudprojekt som Magasin 3 visar upp på sin hemsida som exempel på "övergivna frågor". Nu är väl kanske Magasin 3 inte någon vidare progressiv inrättning för ljudkonst, men framför allt tycker jag skribenten här gör ett grundfel som kanske återspeglas i hela texten: Det är den lättaste saken i världen att komma på ämnen som inte tas upp i till exempel en tidskrift och sen kritisera den för detta; därmed är risken stor att man bedömer den på fel grundvalar. Nåväl, läs den själva. Recensionen - och World New Music Magazine.

Nils Forsberg intervjuar Blixa Bargeld.

2009-11-03T12:49:00.006+01:00

I dagens Expressen intervjuar Nils Forsberg Blixa Bargeld som är på besök i sin gamla hemstad (Väst)Berlin. Med anledning av att det är 20 år sen ”muren föll” ger Forsberg perspektiv på ”nu” och ”då”. Blixa Bargeld blir då den perfekta illustrationen: mannen som tidigare använde borrmaskiner i sin alternativmusik, sitter nu välklädd i kostym på en vinbar och konverserar på italienska, samtidigt som han sörjer den tid som en gång var. I sin iver att hitta en journalistisk hook (som väl i och för sig föll sig ganska naturligt) målar Forsberg upp en gammal kliché: en gång var Berlin radikal – inte längre. Blixa Bargeld var med ”då” – men betyder det att han vet hur det ser ut idag? Och vilka är hans kriterier för alternativkulturer och radikalitet? Och vad vet Nils Forsberg? Han säger i princip inget själv – och köper därmed resonemangen.

Resultatet är inte bara svag kulturjournalistik utan tyvärr ett praktexempel på hur denna ser ut i svenska dagstidningar idag. Vid sidan av att indirekt verifiera den intervjuades åsikter faller artikeln på ett klassiskt felslut – även det så vanligt inom framför allt just kulturjournalistik – att bedöma samtiden utifrån vad man idag vet om det som varit.

Det är lätt att känna till Einstürzende Neubauten idag. Det var svårare att veta vad de hade för sig 1981. På samma sätt är det lätt att känna till Berlins ”klubbscen” idag, men svårare att känna till Berlins alternativscener. Kan man därför dra slutsatsen att Berlins musikscen idag handlar om technoklubbar och Love Parade? Artikeln kunde varit som den är, minus detta konstaterande (som väl är Bargelds, men också blir Forsbergs). Samt med tillägget att det finns en annan Berlinradikalitet idag. Vad som inte tas upp är att de hyfsat insatta idag varje dag i veckan kan uppleva kanske 2-3 ”alternativa” musikevenemang i Berlin och att Berlin i många kretsar är navet för alternativmusik, internationellt. Detta får sällan någon form av institutionellt stöd utan är helt självorganiserat. Är infrastrukturen densamma som på 80-talet. Naturligtvis inte. Fanzine, flyers och posters är (i stort) utbytt mot internet och mailutskick. Och så finns det annat. Vilka som spelar med tryckluftsborrar eller – rättare sagt – gör motsvarande mer samtidsradikalt kanske jag inte känner till. På samma sätt som man inte visste vilka som gjorde detta 1981.

Nej, det hade inte blivit en annan artikel. Däremot en riktigt bra.

Ulf Stenberg anklagar svenska konsertinstitutioner.

2009-11-02T22:30:00.003+01:00

Förre EMS-chefen Ulf Stenberg anklagar i Tidningen Kulturen svenska konsertinstitutioner för att försumma ett viktigt musikarv genom att helt glömma bort ett par generationer radikala efterkrigstonsättare: Nono, Berio, Kagel, Stockhausen, Xenakis; de moderna klassikerna. Ulf Stenberg har helt rätt i sin kritik och situationen är naturligtvis mycket beklaglig. Detta är en repertoar som är mycket försummad i Sverige och det känns som om uppgiften mest bärs av vissa enskilda individer. Det senaste två åren är det främst KammarensembleN med sina klassikerkonserter som stått för den främsta insatsen. Jag har själv tagit upp ämnet, men då i ett annat sammanhang (i Nutida Musik # 2 2008). Då handlade det om hur dagstidningskritiken på senare år allt tydligare dragit ner på utlandsperspektivet genom att mest skriva om svensk musik, samtidigt som man lyft fram musik som på ett eller annat sätt har populärkulturella referenser. Den"kontinentala modernism" – äldre som ny – är mer eller mindre bortsorterad. Kan informera om att Nutida Musik i de närmsta numren kommer med rejäla block om bland andra Mauricio Kagel, Georges Aphergis och Klaus Huber. Vi sviker i alla fall inte.

Galerie Mario Mazzoli: Berlins kommersiella ljudkonstgalleri.

2009-10-26T21:27:00.005+01:00

Galerie Mario Mazzoli är den italienska uppstickaren på Berlins ljudkonstscen. Sedan i våras då man öppnade på galleritäta Zimmerstrasse mellan Mitte och Kreuzberg har man erbjudit en "kommersiell" plattform för ljudkonsten. Ljudkonsten, särskilt då installationen, är annars bland den minst kommersiellt gångbara konsten. Ofta finns den i offentliga miljöer, tar stora ytor i anspråk, och är därtill ofta platsspecifik. Galerie Mario Mazzoli satsar därför främst på en ljudkonst som är mer lätthanterlig, nämligen ljudskulpturer. Lokalerna de har till sitt förfogande är fantastiska, även om de ser ut som gallerilokaler i stort. Galleriet består av fyra fem rum. De helt vanliga dörrarna isolerar rummen från varandra trots att de skulpturer som upptar dessa är tämligen högljudda. Lokalen är perfekt lämpad för ljudkonst. Den senaste utställningen är med amerikanen Douglas Henderson. Dukatenscheißer (bilden) heter den, vilket också är namnet på en av installationerna. Denna associerar till "zonen nedanför bältet" och är även en kommentar till den finansiella situationen i världen. Installationen (bilden) utgörs av ett rör på vilket det är fäst 16 högtalare som i sin korkskruvsformation riktar ljudet både lodrätt och sprider ut det. Vad som låter? Ljudet av mynt som faller uppifrån och ned ... Hendersons styrka ligger i ljudhanteringen. Han förmår att fint panorera det 16-kanaliga materialet både rumslig och vertikalt. Det gäller även de andra installationerna. Till exempel ... therefore I am som är en i ett fyrkantigt rum på jämna avstånd från varandra utplacerade 16 högtalare som vardera spelar olika popsånger som innehåller ordet "I". Genom runda klot precis ovanför högtalarna panoreras ljudet och man uppfattar därmed inte de olika högtalarna som punkter i rummet samtidigt som man i dess närhet kan höra de olika låtarna tydligt. Svagheten i verken är annars tydligheten: det uppenbara temat, som i Dukatenscheißer förstärks genom de guldfärgade högtalarna. Och visuellt en generellt ... ja, inte helt god smak.

TITO - The Internatonal Turntable Orchestra i Berlin.

2009-10-26T19:45:00.005+01:00

TITO - The Internatonal Turntable Orchestra, är nog det största evenemanget för turntablism som jag varit på. Festivalen ägde rum under fyra fullmatade dagar i Akademie der Künste i Berlin och samlade turntablister från hela världen. "Turnbalism" ligger inte helt rätt i munnen, särskilt inte om man som jag är måttligt förtjust i anglocismer. En "DJ", är vi mer vana vid. Men TITO handlade långt ifrån om användning av skivspelare ens i något slags utvidgat DJ-hänseende. Som initiativtagaren och konstnärlige ledaren Ignaz Schick uttryckte det i Berliner Zeitung (ingen länk till intervjun), är turntablism en del av den samtida improvisationsscenen och har egentligen ganska litet gemensamt med hiphop och annan dj-kultur. Hur märker man då detta? Ja, framför allt att man i det rika programmet stötte på en mängd framträdanden där just hela inventariet används till att skaffa fram ljud och klanger, och att litet fokus ligger i det rena kollaget. Hos australiske Martin Ng (bilden) dröjde det en kvart innan han ens började att beröra själva skivtallriken. Fram till dess, och även senare under hela setet, utforskade Ng främst brus, klanger och volymer genom att experimentera med reglage och kontrollknappar samt genom att beröra olika delar av instrumentet. Ng arbetar mycket med små ljud och tystnader, och till skillnad mot vad som oftast är bruklig inom dj-kulturen i stort – och som instrumentets egenskaper uppmuntrar till – så använder Ng sig inte av loopar och repetition. Ett i grunden liknande men estetiskt helt annat förhållningssätt företräder Arnaud Rivière (Frankrike). Han använder huvudsakligen en lågteknologisk apparatur som han preparerar med stänger, gummiband och spiraler och som han går loss på med våldsam kraft. Det är ett volymstarkt och skärande uttryck och som performance oerhört tilltalande. Det gäller även Ngs, men där är estetiken snarare minimal och småskalig. I båda fallen handlar det hursomhelst om live-elektroniska improvisationer av två musiker som kan sina instrument och vet exakt vilka klanger som de kan plocka fram. Det var soloframträdandena som stack ut. Detta inte minst då publiken kunde sitta nära hela setet och ta del av det visuella elementet. De olika duorna hade litet mer trevande karaktär – mycket säkert eftersom det väl handlade om ad hoc-spelningar. Helt lyckat var det inte att pussla ihop musikerna två och två kring en på scen redan färdigt uppställning av instrument. Ibland innebar detta att två musiker satt tio meter ifrån varandra. Samtidigt var det praktiskt och musikerna kunde snabbt byta av varandra; man gick bara in och satte sig på sin plats. Här var de inspirerande ögonblicken mer svårräknade. Bland de finare upplevelserna fick jag av Maria Chavez (Peru/USA) och Marina Rosenfeld (USA). De lyssnade in varandra och inte minst hade de en ganska ren och ambient klangvärld som kändes både egen och stack ut ur mängden. Flera musiker, som Philip Jeck, österrikiske dieb13 och Jake Lanz (Tyskland) jobbar för all del med repetition och loopen. Men som helhet betraktad kändes TITO som en festival helt i linje med Berlins friimprovisatoriska och klangfokuserade alternativscen. Inte mig emot.